Om ett tecken (om ett sådant behövs)

Sommarlugnet på biblioteket fortsätter också efter semestern. Jag varvar min tid mellan att hjälpa några enstaka att hitta en bok eller två; mellan bokuppsättning; mellan att på måfå bläddra i böcker för att hitta läsning. Uttråkad av lugnet sätter jag mig ner med penna och papper, skriver ett utkast till ett blogginlägg. Det här:

Tanken är att jag ska ha historien färdig - för mig - innan jag sätter mig ner för att skriva den: början mitten slut. På så vis kommer det att bli enklare att skriva. Tänkte jag. Att veta vad jag vill och varför. Leda berättelsen i mål på en avsevärd kortare tid än det tog mig att skriva Alster I.

När jag skrev mitt förra inlägg tvivlade jag på min historia. Syns det? Dock har jag efter lite funderingar och bläddrande i mina gamla anteckningar (som jag tänkte mig värdelösa) hittat det där grejen; det där draget hos huvudkaraktären som gör historien till en... ja, historia. Något som jag tycker är värt att undersökas (skrivas).

Så nu har jag:

• grundhistoria
• bakgrund (huvudkaraktärens familj, släkt, härkomst - sånt där som formar)
• komplikationen

Men räcker det här för att börja skriva?

Jag är bara ett svar från att vara klar med utkastet när en man närmar sig infodisken. Papper och penna skjuts undan och jag gör mig redo att hjälpa till. Går sedan ner till magasinet för att hämta upp en bok. Han möter mig redan i trappan när jag kommer upp, tackar för boken och jag återgår till att skriva det sista:

Jag tror det.

Pennan hamnar bland de andra, pappret med utkastet i innerfickan på min arbetsväst. Först därefter lägger jag märke till föremålet som mannen glömde kvar på infodisken. Jag grabbar tag i det går för att leta efter mannen (utan resultat). Återvänder, och roas samtidigt av tanken på att föremålet som mannen glömde kvar är exakt det samma som min huvudkaraktär tappar bort och vars återfinnande blir en vändpunkten i historien.

Och jag tänker:

Ett tecken? Ja, varför inte: dags att börja skriva.

Om att planera Alster II

Kanske börjar det med känslan av hemlöshet, av rastlöshet. Kanske förundran vid att jag inte ens kan ägna mig åt att prokrastinera - för vad är meningen med att prokrastinera om det inte är att skjuta något framför sig? Jag har ju inget som jag undviker?

Det fanns ingen plan för att börja bläddra bland de där lapparna fulla med anteckningar. Inte heller för att starta den gamla datorn där det finns ett hundratal sidor med text. (Som jag dock inte kommer att använda mig av - annat än enstaka idéer.) Jag var bara uttråkad. Kanske lite nyfiken också - för hur långt kan de där anteckningarna tänkas räcka? Räcker de till en hel berättelse, en halv? Eller kanske bara till en början? Kanske början till två berättelser, för det kan ju hända att alla de där idéerna inte får plats i en och samma historia?

Hursomhelst.

Jag är på gång. Jag har inte läst alla anteckningarna, inte heller hittat alla de där lösa papperslapparna som jag tror att jag har lagt på något bra ställe. (Fast vem bryr sig egentligen om dem - visst kommer jag ihåg idéerna?)

Den här gången ska jag planera berättelsen innan jag sätter mig ner för att skriva den. Så är i alla fall tanken. Det som jag kände mig mest trött på i arbetet med Alster I var att jag hela tiden var tvungen att gå tillbaka i texten på grund av något som jag inte hade planerat. När jag började skriva var det bara karaktärerna och klimaxen som jag hade koll på. Resten skrevs fram. (Det var också det enda sättet för mig att skriva just den historien.) Men den här gången ska det vara annorlunda. Tänkte jag. Jag ska planera och skriva en synopsis med tydliga motiveringar till varför händelser och detaljer ska vara med. (Inget ska bara stå där, allt ska ha betydelse.)

Problemet med att planera berättelsen i förväg är - som jag ser det just nu - att jag faktiskt tänker bäst när jag skriver. Det är i skrivandet som idéerna dyker upp. Eller åtminstone är det vad jag tror, eftersom det har varit så hittills.

Just nu känner jag mig bara otålig. Jag har en handfull karaktärer. Jag vet hur historien början, vad det är som får historien att ta en vändning som överrumplar huvudkaraktären.  Men sedan?

Frustration.

Möjligtvis onödig frustration - det tog ju trots allt flera år för att mig hitta hela Alster I. Varför skulle jag då hitta Alster II på ett par dagar? Kanske på grund av de "+ några år" som den trots allt legat i bakhuvudet. Är det just detta som är problemet: att historien trots allt legat i bakhuvudet så länge. Jag tror att jag ska skriva en viss typ av historia som kanske redan är inaktuell för mig? Att vad jag egentligen vill göra är att släppa lös fantasin utan hämningar och fasta idéer på hur Alster II ska bli i slutändan.

Nåja. Som sagt - jag är ju bara i planeringsstadiet.

Om att möta sin egen otillräcklighet

Jag fördriver tiden. Biblioteket har inga besökare - "tomt och skönt" som P O Enqvist (tror jag att det var) kallade sitt sommarbibliotek i Värmland, och visst så brukar jag också känna mig när jag kommer in i ett bibliotek som låntagare, men på andra sidan infodisken känner jag bara rastlöshet - så jag fördriver tiden medan klockan sakta tickar fram (eller nej, tickande klockor på bibliotek skulle ha skapat en rabiesepidemi för länge sedan.)

Hursomhelst. Jag fördriver tiden med att på måfå välja böcker, läsa den första sidan. Jämföra. Och jag häpnar över alla dessa första sidor som är så bra, så mycket bättre än min egen första sida.

Jag slår bort tanken på att öppna Google drive på min telefon, jämföra på riktigt; live. Istället låter jag mig störas av en malande ångest. Vem tror jag att jag är? Varför skulle just jag tro att jag har en berättelse som kan tillföra något? Stå sig i mängden?

Ok. Jag bläddrar i böcker som stod på bordet med tips om sommarläsning. Borde jag inte söka mig inåt hyllorna; med alla de böcker som ingen kommer på att skylta med. Inte nödvändigtvis dåliga, bara sådana som liksom inte lämnade det där bestående intrycket. Men jag möter det samma där. Min egen otillräcklighet; texter som jag inte tycker mig nå upp till.

Jag trodde att jag hade kommit över det här. På riktigt - faktiskt. Att min egen text inte skulle frammana denna ... ovilja. Denna känsla av att räcka till. Jag hoppas att detta bara är en tillfällig dipp...

Om dagen efter, och sedan

Den kommer redan på morgonen, dagen efter, när jag fortfarande ligger i sängen. Den där känslan av hemlöshet. För vad ska jag göra idag? Jag ska ju inte skriva, för jag är ju klar. Så, vad?

Och så fortsätter den. För vad ska jag göra på torpet när vi åker dit i helgen? Jag ska ju inte skriva. Så, vad? (Ok, där försökte jag lura någon - jag skriver ju i princip aldrig när jag befinner mig på torpet.)

Jag tänker att jag ju kunde börja på Alster II. Lite smått så där. Under vissa perioder har ju tanken på att ta itu med just tvåan varit det enda som drivit mig till att skriva klart ettan.* Att få börja på något nytt.

Men så finns ju löftet där, det som jag gav min familj; till den lilla tjonken, underbara:

"Vi ska ha en myssommar."

Och jag ska vara närvarande - den här sommaren ska jag köpa säsongskort till djurparken och vi kommer att hänga där varje dag. Typ. Så jag borde inte skriva, inte fundera alltför mycket. Inte fastna i något som riskerar att göra mig frånvarande.

Men att läsa då? Det borde jag väl kunna? Beta den där högen med både nöjesläsning och det där som jag tänker mig är research, eller snarare idéläsning. För jag är ju inte helt säker på åt vilket håll det lutar åt i Alster II.

Så jag läser, både nöjesläsning och det där som ska ge mig idéer. Och jag blir nöjd - tänker:

Vad jag är bra på att hitta rätt research/idéläsning. Det här var ju precis vad jag behöver. Så det är nog det här jag ska ägna mig åt i nuläget. Läsa, läsa. Och inte skriva, inte ens imorgon.



*ja, och nu ska inte "ettan" och "tvåan" läsas som Alster Del ett och Alster Del två. För Alster I är en helt annan historia än Alster II - det enda som förenar dem är att de är mina skrivprojekt. Samt att Helsingfors nämns (troligtvis) i de båda. Eller åtminstone Finland. (Fast nu när jag skriver det här inser jag hur sugen jag är att sätta igång med att skriva, åtminstone de scener som jag har koll på... fast det går inte... jag har ju lovat.)

Om den perfekta tidpunkten

… att skicka in sitt manus.

 

Det var tanken på den perfekta tidpunkten som höll mig upptagen i höstas. I höstas då jag också uppskattade att jag hade ca 2,5 veckors intensivt arbete framför mig för att slutligen bli klar med Alster I. Jag var så inne i skrivandet, det gick liksom på räls. Men samtidigt kände jag den där tröttheten komma smygande. För hur länge hade jag egentligen skrivit utan en ordentlig paus; jag som i vanliga fall skriver i ett halvår och sedan pausar i ett halvår?

 

Det var då jag började släpa med fötterna; började fundera på vilken som var den bästa tidpunkten för att skicka in sitt manus. September måste väl gå bort, på grund av Bokmässa? Oktober likaså, då är väl förlagen upptagna med tankar kring Frankfurtmässan? I början av november infaller allhelgonahelgen, så då är det ju ingen idé att lägga på ett kol förrän den helgen är avklarad? Och så plötsligt är det jul, fast då har jag redan tröttnat. Lagt av. För jag är så trött att jag knappt kan hålla mig vaken om dagarna.

 

Denna väntan på den bästa tidpunkten att skicka in till förlaget fick mig att skjuta på färdigställandet. Pauserna växte sig allt längre. Jag kom också till en punkt då jag verkligen frågade mig själv om det var viktigt för mig att skicka till förlag. Ville jag att Alster I skulle, till varje pris, bli en bok? (Svaret är nej, konstigt nog.)

 

Fast vänta nu... är inte våren den absolut bästa tidpunkten för att skicka in till förlag? Borde jag inte se till att ta mig i kragen under någon veckas tid och bli klar? Jo, det borde jag nog. Om inte annat så för att avsluta detta evighetsprojekt. Fast då händer det som alltid händer efter en längre tids paus:

 

Startsträckan, den evighetslånga.

 

Den som sträckte ut dessa 2,5 veckor till snarare 2,5 månader. Och så är det sommar, bara så där. Semestertider. Semestertider måste verkligen vara den absolut sämsta tiden att skicka in sitt manus till ett förlag. Åtminstone om jag går på min egen pre-semester-mood.

 

Fast sedan, när jag gått varvet (året) runt och funderat vilken tidpunkt som måste vara den absolut bästa att skicka in till förlag kommer jag på det:

 

Den perfekta tidpunkten för att skicka in till förlag måste ju vara när man har bästa möjliga manus att visa upp?