2016-07-18

Om att slå sina tidigare rekord

Jag har den där känslan nu, just den där som infinner sig när man slår sitt eget rekord. Man liksom hivar upp tidtagaruret, och:

Wohoo!

Fan vad bra jag är. Nu kan jag det här. Nu håller det.

Den känslan övermannade mig igår. Efter ett avslutat stycke - eller kanske två, tre - kom segergesten liksom av sig själv. (Yes!) Jag har verkligen tagit ett kliv framåt som ... eh, författare?

Så vad har hänt?

1) Jag har hittat mitt språk (som jag redan skrivit om), och medvetenheten om vilket typ av språk som bäst lämpar sig för mig har hjälpt mig att hitta ett fokus. Varför träna för ett maraton när man är en sprinter, typ?

Och eftersom jag nu verkar gilla att jämföra, jämför jag med magdans. Eller min egen tid som magdansös. (Haha, inte riktigt, men jag dansade några terminer på nybörjarnivå.) Jag börjar med ett erkännande: jag var aldrig särskilt bra på det. Jag följde ledaren. Såg på henne genom spegeln, gjorde efter trots att jag egentligen kunde stegen. Det var bara vid ett enda tillfälle som jag släppte efter. Som jag dansade. Själv. Och kunde njuta av dansen. Hade jag fortsatt så hade jag säkert dansat än idag.

Det samma kan sägas om skrivandet. Jag följer inte länge ledaren - dvs valfri författare - studerar inte böcker i ett försök att hitta ett språk som passar. Jag skriver mig fram till ett språk. Skriver som jag, och slappnar av. Och släpper loss:

Wohoo!

Men det är inte allt.

2) Jag kan min historia. Jag vet vad som händer och varför. Det ger mig större säkerhet med detaljerna. Ja, visst är det enklare att ta ut svängarna när man vet vartåt det ska svänga?

Så:

Jag slår mina tidigare rekord. Jag behöver inte längre glädjas över en finurlig formulering, utan sätter hela stycken. Hela kapitel.

Wohoo!

ps. egentligen är självskryt helt främmande för mig, men jag kan inte låta bli. Särskilt sedan jag i mången mörken stund inte trott att jag skulle nå hit. Men det går.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar