Jag har den där känslan nu, just den där som infinner sig när man slår sitt eget rekord. Man liksom hivar upp tidtagaruret, och:
Wohoo!
Fan vad bra jag är. Nu kan jag det här. Nu håller det.
Den känslan övermannade mig igår. Efter ett avslutat stycke - eller kanske två, tre - kom segergesten liksom av sig själv. (Yes!) Jag har verkligen tagit ett kliv framåt som ... eh, författare?
Så vad har hänt?
1) Jag har hittat mitt språk (som jag redan skrivit om), och medvetenheten om vilket typ av språk som bäst lämpar sig för mig har hjälpt mig att hitta ett fokus. Varför träna för ett maraton när man är en sprinter, typ?
Och eftersom jag nu verkar gilla att jämföra, jämför jag med magdans. Eller min egen tid som magdansös. (Haha, inte riktigt, men jag dansade några terminer på nybörjarnivå.) Jag börjar med ett erkännande: jag var aldrig särskilt bra på det. Jag följde ledaren. Såg på henne genom spegeln, gjorde efter trots att jag egentligen kunde stegen. Det var bara vid ett enda tillfälle som jag släppte efter. Som jag dansade. Själv. Och kunde njuta av dansen. Hade jag fortsatt så hade jag säkert dansat än idag.
Det samma kan sägas om skrivandet. Jag följer inte länge ledaren - dvs valfri författare - studerar inte böcker i ett försök att hitta ett språk som passar. Jag skriver mig fram till ett språk. Skriver som jag, och slappnar av. Och släpper loss:
Wohoo!
Men det är inte allt.
2) Jag kan min historia. Jag vet vad som händer och varför. Det ger mig större säkerhet med detaljerna. Ja, visst är det enklare att ta ut svängarna när man vet vartåt det ska svänga?
Så:
Jag slår mina tidigare rekord. Jag behöver inte längre glädjas över en finurlig formulering, utan sätter hela stycken. Hela kapitel.
Wohoo!
ps. egentligen är självskryt helt främmande för mig, men jag kan inte låta bli. Särskilt sedan jag i mången mörken stund inte trott att jag skulle nå hit. Men det går.
2016-07-18
2016-07-01
Om att vara lack på tankar som dräller
Jag hade redan hunnit lägga mig, nöjd efter dagens
skrivpass, som tanken dök upp:
Men tänk om jag ska ta och sluta skriva.
Bara så där. Jag kan för allt i världen inte minnas att jag
skulle ha tänkt tanken tidigare. Aldrig någonsin. Tvärtom har jag planerat för
flera berättelser.
Till slut drar jag paralleller till vår pågående renovering.
Utan att gå in på långdragna detaljer om dörr- och fönsterbyten, slipning av
golv, höjda tak, murade kakelugnar osv osv, kan jag säga att det handlar om mer
än nya tapeter.
Lite som Alster I. Vågar jag påstå. För putsar inte bara på
ytan, utan höjer tak. Sätter in nya fönster.
Liksom när det gäller renoveringen tröttnar jag stundtals på
det eviga arbetet. Räcker det verkligen inte med tre lager färg? Men mest tror
jag att jag tröttnar på alla verktyg som dräller. Överallt. För det är väl inte
meningen att penslarna ska samsas om utrymmer med tandborstarna? Inte sjutton
ska man väl behöva flytta på byggstegen för att komma ut på balkongen. Är
utrymmet bakom fåtöljen verkligen platsen för de verktyg som inte används för
tillfället?
När det kommer till skrivande kan jag överse med datorn som
dräller. De små lapparna med anteckningar är bara lite söta att hitta på de
mest oväntade stället (i brödlådan? verkligen?) men jag känner mig helt lack på
mitt huvud, mina tankar, som dräller. De är i vägen överallt. Stör under
släktkalas, under frukosten i det gröna, soffmyset med Dudu. Tankar som tycker att man befinner sig på fel plats. (Borde jag inte skriva? Tänk om jag bara tror att jag kan skriva? Tänk om det är skit? Tänk om jag aldrig kommer att bli klar?)
Vill jag verkligen fortsätta att ha det så? Jag har ju andra projekt som ger mig samma
tillfredsställelse som skrivande men som inte alls tar samma ”borde”-energi. Men kan man sluta skriva? Bara så där? Att bara titta åt ett
annat håll tills man inte längre ser det som man försökte undvika?
Just nu hoppas jag att
skrivtröttheten kan liknas vid renoveringströttheten. Att man, efter att ha
pallat med till slutet – fast fan vad det tog emot – tar ett steg tillbaka och
bara tittar på resultatet. Jag menar; kolla. Wow!
Och plötsligt har man all energi i världen till att
fortsätta.
Kommer det samma hända när jag
betraktar den slutgiltiga versionen av Alster I? Eller går det faktiskt att lära sig att sluta skriva?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)