Om att uppfatta sin berättelse som ordinär

Jag är nöjd. Jag är besviken. På en och samma gång.

Jag är nöjd (jag menar supernöjd) med hur Alster I har artat sig. Glad över att den förändrats så mycket under de senaste omskrivningarna. Hur den fördjupats och blivit mer sammanhängande.

Samtidigt är jag besviken, och det känns underligt. Otacksamt.

Genom fördjupningen, och att den blivit mer sammanhängande, har texten också blivit mer intrigdriven. Visst har det funnits en intrig tidigare, det har faktiskt hela tiden varit samma intrig men eftersom den blivit tydligare har det också blivit tydligare att historien är intrigdriven. Och det stör mig eftersom jag tycker att historien har blivit mer ordinär.

Ordinär. Smaka på ordet:

Or-di-när.

Smakar inte så jättegott direkt.

Att en berättelse är ordinär innebär att den inte är i en klass för sig. Att den inte är annorlunda. Att den delar egenskaper med andra berättelser som också är intrigdrivna. Att den riskerar att drunkna bland alla andra ordinära berättelser.

Ok. Jag har aldrig gått in för att uppfinna hjulet. Men jag har verkligen försökt att skriva något som är åtminstone en aning annorlunda.

Lite bakgrund:

Jag är uppvuxen på en bruksort under 1980-talet, därmed uppfattar jag bruksorter - särskilt 1980-tals bruksorter - som ruggigt ordinära. (läs: tråkiga och ointressanta) Men: jag har placerat delar av min historia på just en bruksort under just 1980-talet.  (Gräv där du står, eller stod. Typ) För att försöka undvika att också skriva en ordinär berättelse har jag haft som intention att skapa nivåer som inte är ordinära, något som har med språk och presentation att göra. Jag har sett till att man har kunnat plocka en pusselbit där och en pusselbit här - om man är en uppmärksam läsare. Med betoning på uppmärksam.

Som jag redan skrivit har jag numera broderat med röd tråd. Man behöver inte längre vara superuppmärksam. Och det gör mig lite ... besviken. Eftersom berättelsen nu är tydligt intrigdriven. Eftersom berättelsen nu riskerar att vara ordinär.

Jag har hela tiden strävat efter att skriva den bästa möjliga versionen av Alster I. Det är ju därför och skriver om och skriver om. Skriver om gånger 11 (hittills). Jag vill hellre skriva en bra berättelse än att bli färdig snabbt. Men är det här resultatet? Har berättelsen hela tiden varit på väg mot en intrigdriven ordinär historia?

De här tankarna har inget att göra med en planerad omskrivning där jag kommer att sprätta upp mitt broderi. Det handlar snarare om en existentiell känsla av att man någon gång måste acceptera att historien blev på ett visst sätt. För jag kommer inte längre att söka efter nya trådar. Försöker inte hitta en ny icke-ordinär infallsvinkel. Det som jag kommer att jobba med är det som jag redan har, men jag hoppas, hoppas, att jag under denna 11.e omskrivning, och den kommande 12.e, lyckas med att ta Alster I till en nivå som inte är alltför ordinär.

Jag hoppas.