2016-08-01

Om att lämna ett spår av fet stil efter sig

I vanliga fall är jag strukturerad när jag skriver. Jag börjar från början och slutar vid slutet. Inte att jag börjar med kapitel 5 och tar sedan 2 och därefter 13 och så vidare. Har jag avslutat ett kapitel brukar jag föra in ändringar – som jag kommer på senare – i ett särskilt dokument. Det blir enklast och mest överskådligt.
      Brukade jag tycka.
      Nu hoppar jag hejvilt. Till den grad att jag ett tag inte hade någon koll på vilka kapitel jag hade gått igenom och vilka jag har kvar. Därtill jobbade jag både i Word och i det internet-baserade Dokument. Bara för att krångla till det och tappa lite mer koll.
      Det finns en anledning till mitt hejvilda hoppande: Jag skådar ljuset i slutet av tunneln. Jag börjar bli klar. Jag har inte längre en massa möjliga utkast framför mig utan behöver se till att saker och ting nu kommer i rätt ordning och så vidare. Det har också lett till att kapitlen/dokumenten översållas av kommentarer i fet stil. Typ:
     Kolla att citatet stämmer
     Tänk på att detta återkommer i kapitlen 6, 12 och 17
     Kommentar på kommentar på kommentar. Vilket lätt ger bilden av ett manus som inte alls är klart. Men det är mer klart än någonsin. Nu handlar det om att jag måste få citat och händelser att stämma. Men det händer också att jag upptäcker att det behövs research för att texten ska bli intressantare. Då lämnar jag en kommentar om vad jag tänker mig ska stå, och låter finslipningen vara tills jag kollat upp saker. Och lämnar ett spår av fet stil bakom mig.
     Jag tror att jag aldrig blivit så glad för fet stil som nu. Det blir så mycket tydligare att jag börjar närma mig målet. För tänk om nästa omgång bara kommer att handla om att rätta till det som står med fet stil?!

2016-07-18

Om att slå sina tidigare rekord

Jag har den där känslan nu, just den där som infinner sig när man slår sitt eget rekord. Man liksom hivar upp tidtagaruret, och:

Wohoo!

Fan vad bra jag är. Nu kan jag det här. Nu håller det.

Den känslan övermannade mig igår. Efter ett avslutat stycke - eller kanske två, tre - kom segergesten liksom av sig själv. (Yes!) Jag har verkligen tagit ett kliv framåt som ... eh, författare?

Så vad har hänt?

1) Jag har hittat mitt språk (som jag redan skrivit om), och medvetenheten om vilket typ av språk som bäst lämpar sig för mig har hjälpt mig att hitta ett fokus. Varför träna för ett maraton när man är en sprinter, typ?

Och eftersom jag nu verkar gilla att jämföra, jämför jag med magdans. Eller min egen tid som magdansös. (Haha, inte riktigt, men jag dansade några terminer på nybörjarnivå.) Jag börjar med ett erkännande: jag var aldrig särskilt bra på det. Jag följde ledaren. Såg på henne genom spegeln, gjorde efter trots att jag egentligen kunde stegen. Det var bara vid ett enda tillfälle som jag släppte efter. Som jag dansade. Själv. Och kunde njuta av dansen. Hade jag fortsatt så hade jag säkert dansat än idag.

Det samma kan sägas om skrivandet. Jag följer inte länge ledaren - dvs valfri författare - studerar inte böcker i ett försök att hitta ett språk som passar. Jag skriver mig fram till ett språk. Skriver som jag, och slappnar av. Och släpper loss:

Wohoo!

Men det är inte allt.

2) Jag kan min historia. Jag vet vad som händer och varför. Det ger mig större säkerhet med detaljerna. Ja, visst är det enklare att ta ut svängarna när man vet vartåt det ska svänga?

Så:

Jag slår mina tidigare rekord. Jag behöver inte längre glädjas över en finurlig formulering, utan sätter hela stycken. Hela kapitel.

Wohoo!

ps. egentligen är självskryt helt främmande för mig, men jag kan inte låta bli. Särskilt sedan jag i mången mörken stund inte trott att jag skulle nå hit. Men det går.

2016-07-01

Om att vara lack på tankar som dräller


Jag hade redan hunnit lägga mig, nöjd efter dagens skrivpass, som tanken dök upp: 

Men tänk om jag ska ta och sluta skriva.

Bara så där. Jag kan för allt i världen inte minnas att jag skulle ha tänkt tanken tidigare. Aldrig någonsin. Tvärtom har jag planerat för flera berättelser.

Till slut drar jag paralleller till vår pågående renovering. Utan att gå in på långdragna detaljer om dörr- och fönsterbyten, slipning av golv, höjda tak, murade kakelugnar osv osv, kan jag säga att det handlar om mer än nya tapeter.

Lite som Alster I. Vågar jag påstå. För putsar inte bara på ytan, utan höjer tak. Sätter in nya fönster.

Liksom när det gäller renoveringen tröttnar jag stundtals på det eviga arbetet. Räcker det verkligen inte med tre lager färg? Men mest tror jag att jag tröttnar på alla verktyg som dräller. Överallt. För det är väl inte meningen att penslarna ska samsas om utrymmer med tandborstarna? Inte sjutton ska man väl behöva flytta på byggstegen för att komma ut på balkongen. Är utrymmet bakom fåtöljen verkligen platsen för de verktyg som inte används för tillfället?

När det kommer till skrivande kan jag överse med datorn som dräller. De små lapparna med anteckningar är bara lite söta att hitta på de mest oväntade stället (i brödlådan? verkligen?) men jag känner mig helt lack på mitt huvud, mina tankar, som dräller. De är i vägen överallt. Stör under släktkalas, under frukosten i det gröna, soffmyset med Dudu. Tankar som tycker att man befinner sig på fel plats. (Borde jag inte skriva? Tänk om jag bara tror att jag kan skriva? Tänk om det är skit? Tänk om jag aldrig kommer att bli klar?)

Vill jag verkligen fortsätta att ha det så? Jag har ju andra projekt som ger mig samma tillfredsställelse som skrivande men som inte alls tar samma ”borde”-energi. Men kan man sluta skriva? Bara så där? Att bara titta åt ett annat håll tills man inte längre ser det som man försökte undvika?

Just nu hoppas jag att skrivtröttheten kan liknas vid renoveringströttheten. Att man, efter att ha pallat med till slutet – fast fan vad det tog emot – tar ett steg tillbaka och bara tittar på resultatet. Jag menar; kolla. Wow!

Och plötsligt har man all energi i världen till att fortsätta.

Kommer det samma hända när jag betraktar den slutgiltiga versionen av Alster I? Eller går det faktiskt att lära sig att sluta skriva?

2016-04-24

Om att uppfatta sin berättelse som ordinär

Jag är nöjd. Jag är besviken. På en och samma gång.

Jag är nöjd (jag menar supernöjd) med hur Alster I har artat sig. Glad över att den förändrats så mycket under de senaste omskrivningarna. Hur den fördjupats och blivit mer sammanhängande.

Samtidigt är jag besviken, och det känns underligt. Otacksamt.

Genom fördjupningen, och att den blivit mer sammanhängande, har texten också blivit mer intrigdriven. Visst har det funnits en intrig tidigare, det har faktiskt hela tiden varit samma intrig men eftersom den blivit tydligare har det också blivit tydligare att historien är intrigdriven. Och det stör mig eftersom jag tycker att historien har blivit mer ordinär.

Ordinär. Smaka på ordet:

Or-di-när.

Smakar inte så jättegott direkt.

Att en berättelse är ordinär innebär att den inte är i en klass för sig. Att den inte är annorlunda. Att den delar egenskaper med andra berättelser som också är intrigdrivna. Att den riskerar att drunkna bland alla andra ordinära berättelser.

Ok. Jag har aldrig gått in för att uppfinna hjulet. Men jag har verkligen försökt att skriva något som är åtminstone en aning annorlunda.

Lite bakgrund:

Jag är uppvuxen på en bruksort under 1980-talet, därmed uppfattar jag bruksorter - särskilt 1980-tals bruksorter - som ruggigt ordinära. (läs: tråkiga och ointressanta) Men: jag har placerat delar av min historia på just en bruksort under just 1980-talet.  (Gräv där du står, eller stod. Typ) För att försöka undvika att också skriva en ordinär berättelse har jag haft som intention att skapa nivåer som inte är ordinära, något som har med språk och presentation att göra. Jag har sett till att man har kunnat plocka en pusselbit där och en pusselbit här - om man är en uppmärksam läsare. Med betoning på uppmärksam.

Som jag redan skrivit har jag numera broderat med röd tråd. Man behöver inte längre vara superuppmärksam. Och det gör mig lite ... besviken. Eftersom berättelsen nu är tydligt intrigdriven. Eftersom berättelsen nu riskerar att vara ordinär.

Jag har hela tiden strävat efter att skriva den bästa möjliga versionen av Alster I. Det är ju därför och skriver om och skriver om. Skriver om gånger 11 (hittills). Jag vill hellre skriva en bra berättelse än att bli färdig snabbt. Men är det här resultatet? Har berättelsen hela tiden varit på väg mot en intrigdriven ordinär historia?

De här tankarna har inget att göra med en planerad omskrivning där jag kommer att sprätta upp mitt broderi. Det handlar snarare om en existentiell känsla av att man någon gång måste acceptera att historien blev på ett visst sätt. För jag kommer inte längre att söka efter nya trådar. Försöker inte hitta en ny icke-ordinär infallsvinkel. Det som jag kommer att jobba med är det som jag redan har, men jag hoppas, hoppas, att jag under denna 11.e omskrivning, och den kommande 12.e, lyckas med att ta Alster I till en nivå som inte är alltför ordinär.

Jag hoppas.


2016-04-23

Om tankar inför utkast 11

Jag vet inte hur många gånger jag menat att den omskrivningsomgång som jag befinner mig i är den sista. Varje gång? Nej, förresten. Jag vill minnas att när jag befann mig i utkast 5 (eller var det utkast 6?) ”visste” jag att jag hade två omskrivningar framför mig.
 

Håhåjaja.
 

Just vet jag att jag har två omskrivningar framför mig. Utkast 11 och utkast 12.
 

Håhåjaja … Fast så håhå:igt är det inte. När det kommer till utkast 11 ska jag se till att de motiv som förstärktes i utkast 10 finns med hela vägen. Tanken är inte att skriva igenom alla kapitel. Visst. Jag ska öppna varje kapitel, kolla att historien stämmer – och om jag skulle snubbla på något språkligt så rättar jag givetvis till det – men syftet är inte att fila på språket. Bara kolla/förstärka motiv.
 

Jag räknar med att det ska gå fort. Jag räknar med att vara klar senast 4/7 (då min semester börjar och då jag planerar att köra igång utkast 12 – det som ska skickas till förlag!)
 

Eftersom jag är lite efter med mina inlägg – det förra skrev jag för ett par veckor sedan, glömde bara att publicera – har jag faktiskt redan kört igång. Och jag känner mig optimistisk. Är just nu på kapitel 4 och ser att det inte är så jättejättemycket som jag behöver rätta till. Inte alls i den omfattning som det har varit. 

Alster I har blivit en historia.

2016-04-22

Om att vara klar med utkast 10



Äntligen är jag klar med utkast 10!

Eller äntligen och äntligen, i min optimism fick jag för mig att jag började skriva på det i januari, döm om min förvåning när det visade sig att jag började redan i september... (Vad måste ha pausat/skrivit/pausat utan att vara medveten om det.)

Anyway.

Under den senaste, eller egentligen de två senaste, omskrivningarna har det hänt mycket med Alster I. Jag har hittat (beslutat mig för?) ett språk. Delhistorierna är klara, men jag har också fått koll på de röda trådar som jag använder i mitt broderi.

En liten genomgång, kanske?

Kapitlen 1-4:

Det tog sjukt mycket tid att få ordning på dessa fyra kapitel. Typ hela hösten. Det är svårt att skriva en ny början när jag hade jobbat igenom den gamla tills jag i princip kunde den utantill. Jag vet inte hur många gånger jag skrivit om dessa kapitel för att de ska bli bra, jag gissar att svaret hamnar någonstans mellan tjugo till trettio gånger. Säkert. Minst.

Allteftersom historien har förändrats har vissa händelser i det första kapitlet blivit inaktuella, dessutom var det aldrig något riktigt flyt i det. Men vad svårt det var att bryta upp början (läs: första sidan, första meningen). Fast när det gick, gick det över förväntan. Jag är så nöjd så nöjd (förutom att jag måste fila språket men det är en annan femma). Nu hänger början ihop med resten.

Och kapitel två; så noga genomarbetat, så inaktuellt. Därtill ett språk som kändes pretentiöst – fortfarande. Fick också flytta vissa händelser till senare kapitel för att k-2 inte skulle kännas så splittrad. Omskrivningarna i det här kapitlet krävde också omskrivningar i kapitel 4. Och allt blev bättre, bättre.

Kapitel 3 krävde mer tankearbete än skrivarbete, och ändå tog skrivarbetet sin lilla (stora) tid. Men jag tror att jag löst det nu, även om jag lämnade vissa saker så där halvöppna inför nästa omskrivningsomgång.

Kapitlen 5-8: 

Karaktär J´s barndomskapitel handlade bara om några mindre omskrivningar, men inte mer än språkliga grejer. Lade inte mycket krut på dessa eftersom de inte krävde förändringar i historien.

Kapitel 9, 13, 19: 

Handlar om en och samma karaktär (P), och utspelar sig i nutid. Omfattande omskrivningar av k 9 och k-19. Snappar upp en tråd, planterar en annan. Båda betydelse för berättelsen i sin helhet. Inget av kapitlen är färdigfilade när jag lämnar dem. Måste få bättre koll på trådarna innan jag gräver ner mig i språket.

Kapitel 10-12:

Karaktär P´s dåtid-kapitel. I stort sett oförändrade.

Kapitel 14: 

Börjar med att fila på språket. Funderar lite huruvida karaktär A ska lämna ett meddelande, och snappar sedan upp en tråd från k-1, vilket i sin tur medför att berättelsen en ny dimension. Motiv förstärks (hos två karaktärer!) vilket förändrar en stor del av alstret. (För bara ett yttepytte meddelandes skull. Tänka sig.)

Kapitel 15-17:

Mindre omskrivningar. K-17 känns fortfarande lite ofullständig. Jag saknar något, vet inte vad.

Kapitel 18 och 20:

Skriver in händelser som tidigare stått i ett annat kapitel. Lyckas som av en händelse fördjupa ett motiv. (Bra när det undermedvetna är smartare än det medvetna). I K-20 knyter jag trådar och betraktar broderiet.

Kapitel 21.

Har raderats ner till 4 sidor. Genomsnittet för de övriga kapitlen är ca 15 sidor. Det känns som obalans… Ok. Jag är inte alls klar. I nuläget består kapitlet av osammanhängande stycken, knappt mer än korta scenbeskrivningar.

Kapitel 22-23:

Oförändrade. Än så länge. De är klara men behöver putsas.

Summan: Alster I slutar på 102 t. ord. Är supernöjd. Förändringarna lyfter hela berättelsen. Jag känner mig stolt. Jag känner att även om alstret aldrig skulle bli en bok så har jag lyckats med att skapa en mångbottnad berättelse. Hurra för mig!

2016-04-12

Om att brodera med röd tråd



Jag broderar. Stygn efter stygn med en röd tråd. Mönstret blir tydligare, fylligare. Precis så där som jag tidigare mest sett i andras alster, inte i mitt eget.

Visst finns där röd tråd sedan tidigare, men mest sådant som används till att tråckla. Scenerna hänger ju samman, och är det inte lite väl övertydligt med upprepningar?

Men då dök plötsligt (ja, plötsligt) den första tråden upp.* Alldeles pinfärsk i en ny förstamening i kapitel 1. (Jag behövde verkligen en ny början till hela historien.) Vad bra, tänkte jag, en ny början med en gåta som dessutom hänger samman med gåtorna längre fram i historien. Vad bra! Klapp på axeln och en guldstjärna därtill.

Därefter:

Ett samtal i kapitel 2 var under all kritik. Vad löjligt, tänkte jag, ingen pratar så här i verkligheten. Och varför denna hemlighetsfullhet? Dunkelt sagt av karaktären är dunkelt tänkt av författaren, tänkte jag och tog ett beslut. Och så ser en röd tråd sticka upp mitt i allt. Jag tar tag i den, rycker. Men tråden sitter fast. Ju mer jag rycker ju tightare blir det.  Åha, tänker jag, kan det vara så här det ska vara?

Jo, det är så här det ska vara. Precis så här. Varför har jag inte sett det tidigare?

Och så lite bakgrundsinfo:

Alster I är inte en historia, utan tre delhistorier. Ändå till utkast 10 har fokus (medvetet eller omedvetet) legat delhistorierna, kampen för att dessa ska bli trovärdiga. Varenda en av karaktärerna måste ha varsin trovärdiga historia och varsitt trovärdigt motiv. Men när jag börjar brodera istället för att tråckla blir motiven inte bara trovärdiga, utan ger historien den extra dimension som den behöver. Det blir tydligare att karaktärerna faktiskt berättar en och samma historia. Inte tre delhistorier.

Hurra för denna utveckling!


*Insåg dock inte betydelsen av tråden förrän i omskrivningen av kapitel 14 …

2016-02-25

Om att hitta ett språk

Jag tror att jag har hittat mitt språk nu. Mitt uttryckssätt.*

Tänk alla de former jag använt mig av genom utkasten, allt från det enklast enkla till det mest tillkrånglade där också jag måste stanna upp för att funderade vad jag säger. Vad jag funnit, och fäst mig vid, är ett enkelt språk utan att det är förenklat. Mina halvsidorlånga meningar är borta. Vad finns det för poängen att försöka fånga allt en enda mening när man har flera hundra sidor till sitt förfogande? Men språket är inte förenklat till pekboks-nivå. Bara så där lite lagom.

Därtill har jag hittat en rytm. Ett sätt att ställa frågor och komma med invändningar som känns naturligt. Tycker jag. En stor fördel med att hitta rytmen är att jag inte alls fastnar på samma sätt som tidigare. När jag väl har en nyckelmening vet jag vilka frågor jag kan ställa för att komma vidare. Jag vet hur jag ska lätta upp en kompakt textmassa.

Om andra tycker att språket är ok får tiden utvisa. Själv tar jag mig vidare - fast just nu mycket långsamt; för vårtröttheten har jag ännu inget bot...

*och det tog ju bara nio-tio utkast av Alster I för att komma dit...

2016-01-13

Om osäkra ord

För att svara på förra inlägget fundering så tog jag itu med kapitel 1 istället för att backa tillbaka. Jag tog ännu en sväng med att fila på inledningen, men såg också till att inte blunda för osmidiga övergångar. Jag kan säga att jag är väldigt nöjd med hur kapitlet artar sig. De som däremot förvånar mig är antalet osäkra ord.

Det är nog så att jag borde ta och radera dessa osäkra ord. Kanske.
Dessa osäkra ord säger väl mer om den osäkerhet som jag en gång känt (när jag testat en tanke). Tror jag.

Bestämt.

Mina karaktärer är inte osäkra. Dessutom är jag säker på texten. Visst tvivlar jag på min förmåga att skriva, men inte på vad som ska ske, vad som har skett. Ändå finns där en massa ord som uttrycker osäkerhet. Ord som nog, väl, kanske. Bort med dem.