Om bokdrömmar

Jag drömde om Alster I igen.

Trots den mängd år som jag lagt ner på att skriva ner historien om de tre flickorna/kvinnorna är det en (max två) handfull gånger som jag drömt om dem. Eller snarare om ”boken”, den som jag hoppas att historien så småningom utmynnar i. Drömmarna brukar vara lika, men det finns också en utveckling i dem. Först likheten:

De handlar i princip om att jag ”skrivit färdigt” Alster I, att den kommit ut som bok och om reaktionerna kring boken (eller bristen på dem). Det som förenar drömmarna är att jag med fasa upptäcker att jag inte alls var klar med historien; att den är helt osammanhängande och inte alls så där bra som jag hade tänkt att den skulle bli. Drömmarna handlar allt om att jag försöker övertyga skeptiker att köpa boken, eller att jag t.ex. hittar boken bortglömd på en lagerhylla. I drömmarna ångrar jag bittert att jag inte gav allt, att jag inte orkade hela vägen. Att jag lät/tillät att alstret bara blev halvfärdigt. Så också i den senaste drömmen, då drömmen glädjande nog visade att boken inte bara hade kommit ut i inbundet utan också i pocket. Det som jag såg som problematiskt var att – trots att den älskats av bokbloggare – inte hade recenserats i gammelmedia. Och givetvis behövde jag få skriva om boken så att också de skulle intressera sig för den. Ok.

Ok.

Och så till den utveckling som jag ser i mina drömmar:

Drömmarna har alltså utvecklats från att jag försöker övertyga skeptiska (eller obefintliga) läsare om att alstrets förträfflighet till att alstret faktiskt älskats av vissa. Men alla utmynnar i att jag önskar hett att jag skulle få möjlighet att skriva om berättelsen, att ge berättelsen den tid den behöver. Ibland har jag vaknat helt gråtfärdig, ibland bara lite nedstämd. Senast vaknade jag harmsen –  besviken för att jag inte nått så långt som jag ville nå (även om jag också kunde se fram emot de berättelser jag skulle  komma att skriva. De där som skulle bli så där bra som de bara kunde bli).

Mina bokdrömmar följer utvecklingen av det faktiska alstret, den historia som finns i min dator och som blivit bättre med åren och omskrivningarna. Jag vet också att berättelsen ännu inte är färdig. och jag vet genom min dröm (om inte annat) att det inte räcker att den skulle gillas, eller till och med älskas, av bokbloggare. Jag vill tydligen att den ska gillas och kommenteras av gammelmedia. (!) Kanske för att jag tror att de är lite hårdare i sina omdömen, och jag vill passera det nålsögat... Nåja.

Hursomhelst. Mitt i det omskrivningsarbete som känns oändligt tror jag att mitt undermedvetna vill trösta mig, få mig att det den utveckling som skett. Se bara några inlägg tillbaka, på refuseringsdrömmar ; även om beskedet inte var positivt så hade något älskat. Allt blir bättre med lite jobb, och vem vet; snart drömmer jag kanske att jag slutligen lyckats med mina omskrivningar. att jag har något som kan bli en bok.