Om att ta uti, eller kanske backa tillbaka?

Alltså. Ta itu med utkast 10 eller backa tillbaka till slutet av utkast 9, det är frågan.

 Jag har redan börjat skriva på utkast 10. Kapitel 1 och 2 har fått varsin genomgång (även om de behöver finputsats). Men jag upptäckte, när det var dags för kapitel 3, att jag behöver tänka igenom slutet eftersom Alster I är en Ouroboros. Typ. En orm som äter upp sin svans, eller en berättelse vars slut är dess början. (Kan man göra den jämförelsen?)

 Alster I slutar i en dåtid och börjar i en nutid 30 år senare, men ändå befinner sig karaktärerna sig i varsin del av slutet i de första kapitlen. Även om de två parallellberättelserna är linjära så är de också cirkulära. Det var faktiskt en av tidigaste berättartekniska detaljerna som jag bestämde mig för. Jag ville att allt skulle kroka in i varandra, återkomma precis som kyrkoåret. (Kanske var jag alldeles för inspirerad av mina teologistudier vid den tidpunkten?) Jag vet inte längre om det faktiskt är så – skulle nog behöva lite distans till texten för att avgöra det. Men det var tanken, och i början (och slutet) är tanken fortfarande närvarande.

Jag har tidigare berättat att kapitel 3 är ett av de där kapitlen där jag snavar. Visst har jag lyckats skriva om trean så att de fungerar i det stora hela, men det skaver fortfarande. Och jag tror mig äntligen ha hittat ”felet”; det karaktären upplever här är inte cirkulärt, kapitel 3 tar inte vid där kapitel 23 slutar…

Så. Att backa tillbaka för att ha slutet i minnet när jag ska skriva om 3:an, (för slutet behöver ju också bearbetas) eller köra på 10:an och utgå från att det är början som bestämmer slutet, inte tvärtom?

Om att pilla och pausa

Jag tänker på den tid som jag lagt ner på att skriva – utan att pausa. Det är mer än ett år, och det är lång tid.

Jag tror på pauser. Har alltid trott på dem. Det handlar inte bara om att få nödvändig distans till texten, det handlar också om alla de där problem som det undermedvetna kan ägna sig åt medan det medvetna ägnar sig åt annat.

Jag blev klar med utkast 9 av Alster I i augusti, precis som tanken var, och satte genast igång med en genomläsning. Och blev besviken. (Som alltid!) All den där tid som jag lade ner på att skriva in all text igen, all den tid som jag tog mig för att radera alla sidospår och finurliga formuleringar. Alla älsklingar som fick stryka på foten – och det blev inte bättre än så här?

Allt i enlighet med sedvanan blev jag alltså besviken. Men det tog bara någon vecka tills jag hämtade mig, hämtade kraft. Jag såg sanningen i något som jag redan visste: de två första kapitlen måste skrivas om 1) jag måste få en helt ny början i kapitel 1, samt att 2) alla de pretentiösa formuleringarna i kapitel 2 måste väck. Problemet var att kapitel 1 och 2 är sådana som jag slipat och slipat och filat och slipat ännu mer. Tills de blivit oåtkomliga.  Tills varje kommatecken är en darling. Inte ens chans att det går att mjuka upp alla meningar så att det går att börja rucka på dem.

Eller jo.

Det finns en chans. Det finns alltid en chans, det gäller bara att vilja ta den.

Jag radera helt enkelt de första styckena, och se där! Det var möjligt att hitta en ny början. En som faktiskt hörde ihop med den historien som Alster I blivit i sin 9.e omskrivning och inte en början till utkast nr 2. Fortsatte sedan genom hela kapitel 1 och  vidare till kapitel 2 – där jag lyckades hitta direkta felaktigheter (hänvisningar till saker som raderats men som var så genomarbetade i det här kapitlet att det var närmast omöjliga att få syn på). Fast sedan hände det:

Jag började scrolla. Upp och ner i dokumentet. Jag började pilla. Skriva om. Skriva om igen. Pilla lite till. Tills jag inte kunde se vad som blev en förbättring. Varje mening kunde skrivas om hundratals gånger.
En veckas paus tänkte jag, sedan kör jag stenhårt i november; liksom en egen variant av NaNoWriMo dvs. LäPEKoMå (Lägga På Ett Kol Månad). Men så försvann november, puff borta. Och det var kanske där någonstans som jag insåg att jag behöver en paus. Dessutom kände jag mig tvungen att bidra till renoveringen av vårat hus, jag är verkligen urless på alla dessa verktyg som dräller överallt.
Nu har jag pausat i snart två månader, men känner mig redo att börja skriva lite smått. Åtminstone att titta på texten. Eller kanske till jul. Mellandagarna. Då har jag ju semester. Jag börjar ju blåsa liv i bloggen igen, det måste betyda att jag närmar mig startsträckan. Åtminstone.

Om bokdrömmar

Jag drömde om Alster I igen.

Trots den mängd år som jag lagt ner på att skriva ner historien om de tre flickorna/kvinnorna är det en (max två) handfull gånger som jag drömt om dem. Eller snarare om ”boken”, den som jag hoppas att historien så småningom utmynnar i. Drömmarna brukar vara lika, men det finns också en utveckling i dem. Först likheten:

De handlar i princip om att jag ”skrivit färdigt” Alster I, att den kommit ut som bok och om reaktionerna kring boken (eller bristen på dem). Det som förenar drömmarna är att jag med fasa upptäcker att jag inte alls var klar med historien; att den är helt osammanhängande och inte alls så där bra som jag hade tänkt att den skulle bli. Drömmarna handlar allt om att jag försöker övertyga skeptiker att köpa boken, eller att jag t.ex. hittar boken bortglömd på en lagerhylla. I drömmarna ångrar jag bittert att jag inte gav allt, att jag inte orkade hela vägen. Att jag lät/tillät att alstret bara blev halvfärdigt. Så också i den senaste drömmen, då drömmen glädjande nog visade att boken inte bara hade kommit ut i inbundet utan också i pocket. Det som jag såg som problematiskt var att – trots att den älskats av bokbloggare – inte hade recenserats i gammelmedia. Och givetvis behövde jag få skriva om boken så att också de skulle intressera sig för den. Ok.

Ok.

Och så till den utveckling som jag ser i mina drömmar:

Drömmarna har alltså utvecklats från att jag försöker övertyga skeptiska (eller obefintliga) läsare om att alstrets förträfflighet till att alstret faktiskt älskats av vissa. Men alla utmynnar i att jag önskar hett att jag skulle få möjlighet att skriva om berättelsen, att ge berättelsen den tid den behöver. Ibland har jag vaknat helt gråtfärdig, ibland bara lite nedstämd. Senast vaknade jag harmsen –  besviken för att jag inte nått så långt som jag ville nå (även om jag också kunde se fram emot de berättelser jag skulle  komma att skriva. De där som skulle bli så där bra som de bara kunde bli).

Mina bokdrömmar följer utvecklingen av det faktiska alstret, den historia som finns i min dator och som blivit bättre med åren och omskrivningarna. Jag vet också att berättelsen ännu inte är färdig. och jag vet genom min dröm (om inte annat) att det inte räcker att den skulle gillas, eller till och med älskas, av bokbloggare. Jag vill tydligen att den ska gillas och kommenteras av gammelmedia. (!) Kanske för att jag tror att de är lite hårdare i sina omdömen, och jag vill passera det nålsögat... Nåja.

Hursomhelst. Mitt i det omskrivningsarbete som känns oändligt tror jag att mitt undermedvetna vill trösta mig, få mig att det den utveckling som skett. Se bara några inlägg tillbaka, på refuseringsdrömmar ; även om beskedet inte var positivt så hade något älskat. Allt blir bättre med lite jobb, och vem vet; snart drömmer jag kanske att jag slutligen lyckats med mina omskrivningar. att jag har något som kan bli en bok.

Om pausberättelser, igen

 

De är här igen, pausberättelserna.

De överraskar, alltid. Borde inte göra det. Jag borde ha lärt mig att de, de nya idéerna, dyker upp när jag pausar från Alster I. Men jag tror att de överraskar eftersom jag har svårt att krysta fram idéer ”på beställning”. Tänk bara på alla de novelltävlingar som finns där ute, de som endast kräver några få sidor och … ja, en idé. En vettig (eller bara intressant) tanke att bygga vidare på.

Jag måste inspireras; ”få” den där idén gratis för att sedan bygga vidare på – att det sedan kostar att bygga vidare gör inget (även om jag föredrar ju inspiration hela vägen, förstås…)

Hursomhelst. Under min nuvarande paus från Alster I har åtminstone en idé hamnat på papper, i synopsisform. Och det är de som gör att pauserna inte känns som bortkastad tid.