Ja, jag tog faktiskt itu med arbetet med kapitel 1 redan på annandag jul. Under dagarna som följde gick jag igenom hela kapitlet, tyckte att jag lyckades med de småändringar som jag hade kvar. Tyckte att det faktiskt blev bättre, att kantigheten försvann.
Denna omskrivning började med ett nytt arbetssätt. Istället för att kopiera ett befintligt dokument och skriva in förändringarna gjorde jag en utskift av kapitlet - och skrev in allt på nytt. Ord för ord.
Fördelar: Man går igenom hela kapitlet
grundligt, därtill finns det inget utrymme för att tappa tålamodet och börja fuska. Skriver jag inte in orden så saknas de i kapitlet.
Nackdelar: Det är tidsödande, vid den nionde omskrivningen behöver jag knappast väga varje ord, bara ta itu med de ställen där det skaver.
Nåja, sagt och gjort. Och klart blev det. Men eftersom det verkligen är det sista utkastet, det som antingen hamnar i skrivbordslådan eller läses av andra börjar jag läsa om kapitlet innan jag skriver ut det. Och fastnar.
Jag fastnar redan vid andra meningen. Alltså... vaffan?
Det är inte så att jag tvivlar på att kapitel 1, eller Alster I, ska börja så som det nu börjar. Jag tvivlar på meningsbyggnad. Jag tycker att det saknas något för att början ska vara logisk. Är det inte lite väl oklart, finns det någon som överhuvudtaget kommer att förstå vad som sägs? Det går så långt att jag själv inte förstår vad som står.
Alltså. Tvivel. In absurdum.
För att kunna komma vidare tycker jag att jag måste sätta igång med research igen. Sagt och gjort. Tills jag kommer till sans. Det går inte att låta sig själv gå under av tvivel, jag måste vidare. När jag återvänder till kapitlet igen, för att kolla igenom stavfel och liknande börjar jag tycka att det nog ändå går att förstå vad som står, det är nog är svenska trots allt...
Jag undrar om det finns något annat kapitel som jag har tvivlat på lika mycket som just kapitel 1. Jag tror inte det. Fast å andra sidan är det ju lätt att förstå. Den som börjar läsa Alster I börjar med början, kapitel 1, första meningen... Inte för att jag tror att en förstamening någonsin kan fälla en bok. Första meningar är kuriosa. En berättelse faller snarare på temat, på språket, oförmågan att förmedla något. Men det första kapitlet, eller första sidorna, måste visa att där finns något.
Jag frågar mig om det är här som Alster I kommer att falla? På första sidan?
Nej. Nej, det tror jag inte. Även om det skulle visa sig att det endast är jag som förstår vad som står på sidan ett så tror jag inte att det är den första sidan som fäller Alster I. Inte när det kommer till förlag. (Däremot kan enskilda läsare alltid fälla Alster I på sidan ett, precis som jag själv kan fälla böcker på basis av en enda sida.) Har jag tur så kommer (det eventuella) förlaget att läsa den första sidan, därefter, på måfå, pricka in alla de sidorna som jag själv är så där löjligt nöjd med. Har jag otur så prickar de in alla de sidor som är lite så där.
Så varför tvivla?
Jag kan ju inte annat än att skriva den berättelse som jag skriver. Det är den här berättelsen som jag vill skriva. Den som kommer att börja precis så som den börjar. (Såvida inte någon pekar på ett direkt fel och logisk kullerbytta. Men den dagen, den sorgen.)
