Om det som händer sedan - eller Berättelsen revisited

Jag älskar återbesök. Alltså sådana som författare gör till sina tidigare romaner; en karaktär ur en roman som dyker upp som en bifigur i en annan. Att få återanvända till en stad som man redan känner igen. Jag gillar också att veta vad som händer efter att berättelsen är slut. Ett hur-gick-det-sedan berättat på några få rader.

För ett par år sedan skrev jag själv ner några vad-hände-sedan sidor, sidor som utspelar sig 25 år efter händelserna i Alster I. Texten är inte tänkt att bli en del av Alster I, och sannerligen ingen efterföljare. (Den enda genren där jag tycker att det är ok att dela in berättelsen i flera delar är fantasy. Funderar man på efterföljare till vanliga romaner ska man nog fundera om man hade en berättelse till att börja med... Nåja. Grinollen har sagt sitt.)*

Hursomhelst. Att blicka in i sina karaktärers framtid var intressant. Det var en lek, men jag upptäckte att det gjorde det lättare att skriva om deras nu. Det var lättare att förstå vilka de är, vart de är på väg även om den framtid som de får inte kan utläsas ur Alster I. Det är en helt annan historia – som inte kommer att bli skriven ”på riktigt”.

Jag fick syn på en annan framtid nyss, under lunchen, när jag tittade i Margaret Atwood nya novellsamling Stone Mattress. En av novellerna handlar om de tre huvudkaraktärerna i Rövarbruden; Tony, Chariz och Roz! Åh, vad jag älskade Rövarbruden! Åh, vad jag älskade att få läsa några sidor om dem igen! Åh vilken lycka!  Novellen var på knappa tio sidor, men det räckte. Det här fick mig nästan att besluta mig för att jag ska göra likadant – om jag skriver fler berättelsen. Jag ska se till att återvända till platser (åtminstone som hastigast) eller att liksom låta de nya karaktärerna att stå i samma kassakö som tidigare bekanta. Men inte mer, alla berättelser har rätt att få vara sina egen.



*Ja förutom om man är Hilary Mantel och skriver om Cromwell, eller, ja, Margaret Atwood dådå – som ju skrivit tre delar i sin syndafloden-serie men å andra sidan är det ju lätt sci-fi så det räknas ju som fantasy. Så det så. Och Mantels böcker är ju historiska och historien är ju lång. Och så.

Om vad betaläsarversionen/utkast 8 förde med sig

Ja, jag borde kanske summera innan jag går vidare?

Hursomhelst. Jag nämnde redan i mitt förra inlägg att Alster I aldrig har varit så klar som den är nu. Kapitlen och händelserna sitter. Jag skulle bli väldigt förvånad om det visar sig att jag börjar radera befintliga idéer i förmån för nya i nästa utkast. Eller började kasta om kapitel för att jag tycker att allt ska komma i en annan ordning.

Nej, nu tror (eller hoppas och hoppas innerligt) jag att allt sitter.

Det tog mig sex månader att skriva färdigt det här utkastet, från januari till mars och oktober till december. Däremellan en kanske välbehövlig vila från skrivandet.

Jag känner mig fortfarande missnöjd med några kapitel, mest på grund av att jag inte ägnat tillräcklig tid åt dem; bara skyndat vidare driven av otålighet. Men jag känner mig vrålnöjd med att jag fick till några andra kapitel. Jag känner mig nöjd med händelserna i de tre sista nutid-kapitlen, de som aldrig varit riktigt färdiga. Ja, förrän nu då.

Och så lite siffror:

Antal ord: 103183
Antal sidor (med marginaler): 331
Antal kapitel: "prolog"+24

Mest nöjd med: Att jag aldrig varit så klar som nu! Hurra! Det börjar likna en historia som jag vill skriva.
Mest missnöjd med: Att det inte visade sig vara någon betaläsarversion. Att texten inte är tillräckligt bra för att lämnas till andra.
Lärdom: Ingenting blir färdigt om jag lämnar ofärdiga kapitel bakom mig. Om jag hastar mig vidare. Stanna i kapitlet så länge som krävs.

Om planerade ändringar - eller: Inför utkast 9

Jag har ett dokument som heter "Planerade ändringar". I det fyller jag i tankar och anteckningar under skrivandets gång - alltså sådant som dyker upp när jag redan lämnat ett kapitel, eller sådant som är tänkt att komma längre fram. Jag har dokumentet för att slippa avbryta arbetet med det kapitel som jag jobbar med just då.

Dokumentet består av stapelanteckningar och är åtta sidor långt vid det här laget. Nu när jag just skrivit om hela Alster I för den åttonde gången så är det - faktiskt - bara småsaker, detaljer, som jag skriver anteckningar om. Det kan vara påminnelser om i vilka  kapitel/sammanhang jag berör en och samma sak, några ord om hur jag kan förtydliga/utveckla eller förslag om att radera något som tappat sin betydelse.

Vad dokumentet inte innehåller är nya idéer, sidohistorier eller stora omskrivningsförlag. Det innehåller inget som ska planteras, eller skrivas om, i flera kapitel. Jag tror att jag är klar med själva historian. Faktiskt så tror jag att historian är färdigskriven, att det som krävs nu är redigering.

För mig är innebär "omskrivning" något omfattande. Det kan vara nya händelser och idéer som ska in i berättelsen. Det kan vara hela kapitel som skrivs om med andra ord. Det kan handla om att skriva om flertalet kapitel så att de är skrivna i samma stil. "Omskrivning" är alltså något som kräver sitt arbete.

Redigering i sin tur är - för mig - inte lika krävande. För mig handlar det om att se till att en text blir bra. Ok, jag ändrar mig på en gång - redigering kan visst vara mer krävande än en omskrivning där jag inte bryr mig om att se till att texten är i läsligt skick för andra än mig själv. Men jag tänker mig att det faktiskt är enklare just genom att jag ska mer ha koll på enstaka detaljer än på ett flertal kapitel. Att redigera är att fila. Ok, vissa kapitel behöver "filas" mer än andra. Men grundhistorian är färdig, faktum är att Alster I har aldrig varit så färdig som den är nu. Hurra!

Det jag kan slå fast inför utkast 9 är detta: Om jag inte tycker mig kunna lämna ifrån mig texten när den är färdigredigerad lägger jag ner den. Jag lovar. Man kan inte ägna hur mycket tid som helst åt en enda ynka historia. Puuh... äntligen tog jag beslutet.

Om att skynda mot slutet, eller om kapitel 19, igen!

Det inträffar förr eller senare, oftast senare. Jag tappar tålamodet, vill hemskt gärna vidare. Otåligheten börjar bryta mark när jag passerat halva berättelsen - eller i microformat när jag passerat halva kapitlet. När jag skrivit fyra femtedelar är det nästan kört. Då blir det en kamp att orka hänga sig kvar och inte bara strunta i allesammans för att komma vidare.

Det är därför innehållet i mina kapitel är betydligt bättre i början än i slutet (många har direkt ofullständiga slut eftersom jag tänker att jag tar det senare). Det är därför som första hälften av Alster I är mycket mer genomarbetat än den senare. (Därmed inte sagt att den första hälften är bättre - bara mer färdig.)

Att jag lyckades omarbeta så mycket av den senare halvan av Alster I i den här omgången beror nog på att jag började med kapitel 14. Då hade jag ork och tålamod att ta mig vidare. Men nu tryter tålamodet.

Istället för att ägna full uppmärksamhet på att skriva om kapitel 19 så märker jag att jag öppnar dokumentet "planerade ändringar" - och befinner mig alltså mentalt i början berättelsen. Så jag beslutar mig för att inte kämpa med kapitel 19. Istället tänker jag att de omarbetning som jag gjorde för ett tag sedan får stå som omarbetningarna i den här omgången. Nästa gång som jag tar itu med Alster I igen börjar jag om från början.

Jag gissar att jag kommer att bli irriterad på mig själv när jag kommer till kapitel 19 i nästa omgång. Men jag får ta det. Nu vill jag liksom bara vidare...

Om juleborden

Alltså inte julbord, utan om borden under jul. Borde skaffa gran, borde baka, pyssla. Ja, juleborden.

Jag börjar känna av dessa borden. Inte så konstigt, det är ju en vecka till jul. Inte konstigt, jag har ju prioriterat skrivandet. Fast nu borde jag...

Jag är rädd för att släppa skrivandet. Jag är rädd eftersom jag vet att mina skrivpauser brukar bli långa, långa. Jag tänker att jag inte har tid med en paus, jag tänker att jag inte har tid att skriva.

Fast nu tror jag att det måste bli en paus ändå. (Fast jag hoppas att jag har ork till att gå igenom kapitel 19 innan jag pausar. Om inte annat så lite överskådligt. Fast det blir inte idag, för idag är jag galet trött.)

Om gamla kapitel, eller om kapitel 18 - igen!

Gamla kapitel, sådana där som hittat sin form för flera, flera, omskrivningar sedan. Som kanske till och med var "färdiga" redan i det första utkastet. Eller ok, det andra då - eftersom det första utkastet egentligen var en helt annan historia. Det är kapitel som jag inte behöver omarbeta, kanske bara fila på sin höjd. Visst raderar jag och lägger till. Men mest småsaker. Karaktärerna befinner sig där de befinner sig. Det är hela grejen. Eller nästa hela.

Något som är förändrat i (det gamla/"färdiga") kapitel 18 är utifrån vems synvinkel kapitlet berättas. Genom att ändra berättarrösten har jag alltså fått se till att innehållet stämmer överens med denna. Men diskussionerna har (vad jag minns) varit ungefär de samma. Visst har jag lagt till korta dialoger i nästan alla omskrivningsomgångarna, tagit bort andra. Inre monologer kan ju inte längre vara inre monologer om det är en annan berättare, det är ju självklart. Så antingen blir det del av en dialog eller så raderas de.

Jag gjorde det senaste bytet i utkast 7, men jobbade egentligen inte på allvar med det förrän i utkast 8/betaläsarversion. Då återfick karaktären A tillbaka sitt ursprungliga kapitel. I den förra omgången raderade jag en hel del som hade att göra med den föregående berättarrösten. Och visst tycker jag, i denna genomläsning, att det blev lite tunt?

Något som är svårt med dessa kapitel som varit färdiga i eviga tider är att förändra dem. Trots att jag ser att jag behöver lägga till lite, utveckla, så drar jag mig för att göra det. Så ock den här gången. Fast det är mest för att jag behöver göra lite research, tror jag. Läsa på om ett ämne och jag gillar inte att gå direkt från research till att skriva eftersom det då blir lite pm/uppsats över det hela. Så nu gör jag bara lite småändringar, och går vidare.

Om att sakna distans till texten, eller om kapitel 14 - igen!

Jag har svårt att tro att jag utvecklats så mycket i mitt skrivande mellan kapitel 13 (som skrevs i våras, mars?) och kapitel 14 (som skrevs i oktober). Ändå så är det senare en helt annan text; så mycket bättre.

Den stora skillnaden mellan kapitlen kan ha sitt upphov i mina problem att överhuvudtaget skriva kapitel 13 (som har varit ett av de där kapitlen som jag alltid snavar på). Men det kan också ha sin förklaring i att jag saknar en nödvändig distans till kapitel 14. Jag omarbetade det i oktober, alltså två månader sedan. Jag har texten i färskt minne. Ser inte felen?

Ok, visst ser jag att några saker måste förtydligas. Ser att meningar är så där knasiga, och svårlästa, som de ibland blir när jag har för bråttom. Men jag ser inga stora fel, inte sådana som kräver omskrivningar. Utan tillräcklig distans till texten kan det vara bortkastat att rätta småfel - eftersom nödvändig distans kan visa att ett stycke som småfilats och sandpapprats helt ska kasseras.

Så. Efter några små justeringar lämnar jag kapitlet, igen, och går vidare.

Om betaläsarversion kontra utkast 8

Alltså. Plötsligt inser jag att jag har slutat att tänka på det här utkastet som betaläsarversion, och inte bara det - jag har faktiskt helt felaktigt kallat det för utkast 7 i några tidigare inlägg.

Ok. Det var tänkt att det skulle vara en betaläsarversion. Jag döpte den till just detta för att inte kunna smita från det faktum att jag någon gång måste lämna ifrån mig texten. Fast nu undrar jag. Jag har ju gjort ganska stora förändringar i det här utkastet, sådana som alltid måste få lite tid till att mogna. Nu står jag i valet och kvalet.

Är det här en betaläsarversion eller är det utkast 8 som jag skriver på?

Jag har visserligen redan haft en alfabetaläsare. En som läst halva Alster I och tyckt till - lite för vagt för att det ska vara givande. (Alltså inte haft tankar kring den helhet som jag ville få koll på, utan bara detaljer.) Och visst, jag skulle kunna ge texten till någon av de närmast sörjande, t.ex. sambon. Men har jag tid/lust att invänta respons? Eller ska han helt enkelt få texten när jag själv skriver ut den för genomläsning?

Frågor, frågor. Säkert är att jag inte kommer att ge det här till någon "riktig" betaläsare - åtminstone inte innan jag gått igenom texten en gång till. Hohojaja. Det är visst så det slutar. Alltid. Jag kommer aldrig att bli klar...

Om att banta bort musklerna, eller om kapitel 13 - igen!

Jag blev helt kall när jag gick tillbaka och läste kapitel 13. Därefter nedstämd. Är det så här jag skriver? Så illa? Hur har jag kunnat tro att det här är en omskrivning från färdigt?

Jag kollade vad jag skrev om arbetet med kapitlet i våras. Då tyckte jag att jag hade löst problemet med kapitlet, tyckte att dialogerna stämde ihop med karaktärerna. Tyckte.

Ok, jag ska vara rättvis mot mig själv. Kapitlet stämmer överens med historien, jag snavar inte. Problemet med kapitlet är att det är så tunt och kraftlöst. När jag jobbade med sist lät jag banta bort en del övervikt. Tyvärr har det efteråt visat sig att kapitlet efter bantningskuren inte bara förlorat fett utan också muskler.(Eller så hade det helt enkelt inga muskler till att börja med?)

Fan.

Det kändes tungt i ungefär ett dygn, sedan slutade jag att tycka synd om mig. Även om kapitelinnehåller kändes tunt så var det rätt. Det saknades egentligen ingenting, jag behövde inte hitta på något nytt. Allt kommer i rätt ordning.

Vad jag behövde var bygga på det som redan fanns där. Alltså utveckla, förtydliga. Levandegöra. Och efter att ha gjort detta blev kapitlet dubbelt så långt, 19 sidor istället för 10 - tänka sig! Jag som tycker att det är svårt att brodera ut...

Men som alltid när jag producerar ny text så måste jag låta det vila innan jag filar. (När jag är inne i skrivandet, kapitlet, har jag ingen distans till texten.) Jag kommer antagligen att få en chock när jag ska ta itu med kapitlet igen. Då, troligtvis, för alla illa valda formuleringar, stavfel, floskler och uppenbara missar. Men det tar jag då. För jag kommer inte att behöva skriva om kapitlet än en gång, nu är det klart för att filas. (Tror och hoppas jag.)

Om kapitlen 22-24, och om att backa

Läser mest. Ändrar småsaker - förutom i kapitel 23 där jag lägger till ett nytt slut.

Det finns saker att ändra, kanske lite mer än jag vill erkänna. Jag har ju arbetat om saker som leder till dessa kapitel, och därför borde smitta av sig på dessa. Men jag låter bli. Det finns en anledning till det; jag har beslutat mig för att backa lite.

Jag har haft svårt att skriva klart flera kapitel på grund av stora förändringar, har dessutom anat att det längre fram kommer något som kommer att påverka det som redan skrivits. Så nu backar jag. Ända till kapitel 13.

Min nya plan innebär att jag arbetar om dessa kapitel medan jag fortfarande minns vad jag har skrivit, så att det inte blir som det blev tidigare; att jag inte minns ändringar och planer. Nu när andra halvan av Alster I är klart backar jag för att skriva om denna halva igen (ja, förutom de kapitel som utspelar sig i dåtid.)

Jag kommer varken att fila eller sandpappra, såvida inte alla fina formuleringar bara dyker upp så där ur intet, utan se till att alla förändringarna faktiskt stämmer. (Därtill kommer jag att radera några usla dialoger som stört mig ända sedan jag skrev dem...) 

Så, tillbaka till ruta ett.

Om kapitel 21

Det går rätt snabbt om man sätter igång. I alla fall att snabbskriva kapitlet efter en ny synopsis.

Fast det handlar om att snabbskriva, mycket hänger lite (för?) löst fortfarande. Kanske till och med i ett skick som jag inte borde lämna det i. För det är verkligen inte klart. (Har jag kanske tröttnat?) Ändå tycker jag att jag är klar. (För jag har nämligen en ny plan som jag strax ska sätta i verket.)

Det är lite märkligt, eller kanske inte alls, att jag ser kapitel 21 som det sista kapitlet. För det är det inte. Jag har tre kapitel kvar. Men på ett sätt är detta det sista kapitlet - det är liksom sista "nutid-kapitlet". Även om de kapitel som komma skall är en del av historien så är det här som historien ska få ett avslut. (Jaja, det finns säkert någon term för dem som kan en massa skriv-fikonspråk - men det kan inte jag så, ja.)

Hursomhelst. Det här kapitlet får vara i det här skicket ännu ett tag.

Om kapitel 20

Jag trodde att jag skulle skriva ett inlägg om hur skrivlusten bara försvann, hur allt blev så där oöverkomligt motigt. Det var så det kändes inför omskrivningen av kapitel 20.

Men det var fel. Det har aldrig varit så enkelt att skriva som nu. Och vilken lycka att få samla ihop trådar, att prova tankar, idéer.

Tänk om man kunde få jobba med det här...

Ja, tänk alla lyckliga som får ha skrivandet som sitt jobb, på riktigt.

Jag hade en sådan flow att jag skrev trots att det blev helg, trots att jag fick feber. Jag skrev av bara farten trots att jag inte borde kunna.

Inte borde kunna?

Nej, faktiskt. En av mina karaktärer är konstnär. Själv blir jag helt blank i huvudet när jag ska rita. Jag har verkligt svårt att hitta på motiv till teckningar - och tavlor. De få konstverk som jag beskrivit i Alster I har jag fått kämpa fram, och i det här kapitlet skulle jag beskriva ytterligare fem verk. Och det gick. Av bara farten. Alltså det gick! Huxflux så kom jag på motiv till målningarna.

Ok. Jag tror att jag har fått fram mitt budskap om att jag faktiskt hade flow när jag skrev kapitlet. men precis som med det föregående så behöver också det här kapitlet slipas och filas och sandpappras innan det kan ses som färdigt, och precis som med det förra kapitlet skjuter jag det jobbet till framtiden. (Eftersom det ju fortfarande kan komma förändringar så som de dök upp i kapitel 19 strax efter att jag tyckte att jag var färdig med det...)

Om kapitel 19

Det var för mycket, inte undra på att jag bara ville annat. För mycket att reda ut i kapitel 19, för mycket att omarbeta. Redan i våras jobbade jag lite med kapitel 19, och 20+21 (egentligen kapitel 13-21), med arbetet var på antecknings- och ny-synopsis-stadiet. Jag hade ändrat kronologin, och lite annat. Så jobbet som jag hade framför mig var sisådär lockande. För att överhuvudtaget komma igång krävdes en överblick av hela Alster I - som jag tycks ha glömt innehållet/ändringar i. Ajaj.

Men när jag väl fick överblicken var det förvånansvärt lätt att gå vidare. Jag känner att texten inte är perfekt i det skick ännu men jag vill inte fila, kan inte förrän jag vet att jag har koll på kapitlen 19-21 - eftersom alla dessa kapitel står inför omfattande förändringar.

(och det här inlägget skrev jag för mer än en vecka sedan, har bara glömt att publicera det...)