Om kapitel 4

Ärligt talat trodde jag att de skulle vara borta vid det här laget, att jag slipat bort den otåliga kantigheten. Men nej, det märks att jag har skrivit för att komma vidare, att jag inte har haft ro att stanna vid en tanke.

Så jag stannar, utvecklar. Försöker att skriva bort de abrupta övergångarna som (fortfarande!) finns. Därtill raderar jag spår efter en annan historia. Sånt som haft betydelse i en annan variant av Alster I, men som förlorat sin betydelse. Darlingar, darlingar. Ack!

Men nu är allt klart (för det här utkastet). Dags att läsa kapitel 5.

Om kapitel 3

En gång i tiden började allt med kapitel 3. Eller snarare med karaktären som kommer tills tals i kapitel 3. Jag skrev febrigt i en månad, och förstod att jag hade en historia. Äntligen hade jag en historia! Så jag fortsatte att skriva, och fortsatte. Faktiskt så länge att historian blev en annan och händelserna i kapitlet inte längre rymdes i Alster I. Det var onödiga villovägar. Så jag raderade och skrev om hela kapitlet. Och raderade och skrev om. Ännu en gång. Och började förtvivla. Fastna.

Det gick så långt att jag försökte mig på återbruk. Att använda ett annat raderat kapitel (dvs. en darling)- ur en annan karaktärs synvinkel - och forma om för att passa denna karaktär. Nu kommer det väl ändå att fungera?

Nej. Det gjorde det inte. Eller jo, för ett tag. Tills jag insåg vad jag (egentligen) visste från början; det fungerar inte att återanvända händelser och tankar som tillhör en annan karaktär. Ja, för de tillhör ju en helt annan karaktär...

Så, nu har jag skrivit om ännu en gång. Utan att återanvända sådant som inte hör karaktären till. Den här gången tror jag att det fungerar. Åtminstone hoppas jag att det inte kommer att skava. Men jag lämnar en brasklapp - jag låter bli att fila på orden. Jag avvaktar en stund. Försöker känna in kapitlet. Håller tummarna. Fortsätter med kapitel 4 så länge.

Om svårigheter att stänga av idéflödet

Lillen sover och jag borde sitta med kapitel 3, kapitlet som jag trodde skulle bli jobbigt att skriva. Det som jag fastnat med i tidigare omskrivningar. Det där som jag alltid fastnar med och aldrig får till.

Jag sitter inte längre fast. Redan igår när jag öppnade dokumentet släppte det. Den nya inledningen bara tjoffade fram och jag skrev febrigt ner den medan jag nattade Lillen. Nu behöver jag bara fila lite.

Det är bara det att... Inspirationsflödet upphör inte. Så snart jag öppnar dokumentet, i samma ögonblick jag nuddar tangenterna kommer en ny idé, en ny pusselbit. Till fel berättelse. Till en helt annan typ av berättelse, en annan målgrupp. Tjoff, tjoff, tjoff. Idé på idé på idé.

Och visst, jag är glad. Nöjd över att ha en ny berättelse. Intresserad av denna berättelse som liksom serveras på silverfat. Men nu vill jag ju ägna mig åt Alster I. Jag vill det. Jag vill stänga av idéflödet - eller den delen som ger mig idéer till fel berättelse. Om inte annat så för att få Alster I ur vägen så att jag kan ägna mig åt det nya...

Om kapitel 2

Jag trodde att det skulle bli enkelt, gå fort. Jag trodde att det enda som behövde göras var att lägga till lite bakgrundsinformation. Oj, vad fel jag hade. Och oj, vad matt jag blev när jag läste igenom kapitlet. Det språk som jag hade fått för mig var helt ok var ... inte ok. Milt sagt.

Det blev några dagar med tungsinne. Skriver jag verkligen så dåligt? Jag hade ju för mig att kapitlet var ok, att det var mycket bättre än mitt första kapitel.

När tungsinnet lagt sig återfick jag minnet, eller tvärtom; när minnet återkom lade sig tungsinnet. Jag kom på hur jag hade tänkt i den förra, och förrförra och förrförrförra, omskrivningen. Jag skulle ju inte pilla med orden! Inte rätta till småsaker utan fokusera på historien; att få den rätt. Det är ju så ofta man fastnar med småpillet - filar på något som ändå raderas i nästa omskrivning.

Efter det blev det enklare att skriva. Inte jättekul att behöva ändra på något i varje mening, inte kul att radera darlingar. Men skönt att se kapitlet bli bättre. Och bättre.

Men det gick sakta, så sakta. Den lilla Tjejen i mitt liv har ändrat sovmönster. Från att ha sovit (minst) i tre timmar kring lunchtid har det mest blivit tupplurar. Och trög som jag är har jag haft svårt att hänga med i svängarna och planera skrivtid. Men nu är kapitlet klart och jag kan börja bäva mig för att ta itu med kapitel 3 - ett av de där kapitlen som jag aldrig tycks få rätt...

Om såpbubblor

Såpbubblor, underbara vackra såpbubblor.

Mina snygga ord, mina tjusiga meningar.

Bara såpbubblor. 

Delete, delete. Suck.

Om kapitel 1

Jag har en prolog, så jag tänker mig att jag redan har skrivit den första meningen. Skrivit mig förbi det där som ska locka till fortsatt läsning.

Sedan slutar jag att lura mig själv.

Den första meningen är kuriosa, vare sig den finns att hitta i prologen eller i kapitel 1. Det är kul att få den rätt, roligt att dela med sig av. Men ingen betydelse, i sig, huruvida berättelsen kommer att läsas i sin helhet. Det gäller att få hela första sidan rätt, faktiskt hela det första kapitlet och kapitel 2 och 3 och så vidare. Faktiskt hela första halvan av boken, samt den andra halvan. Att få varje förstamening rätt. Varje kapitel intressant. Tycker jag, för sluta läsa det kan man göra på sidan 1, 53, 72, 138, 231. Ja, vilket valfritt sidnummer som helst. Dock ovanligt att man slutar att läsa på näst sista sidan. Tror jag.

Tillbaka till kapitel 1.

Det har funnits tider då jag önskat att jag kunde byta plats på det första och det andra kapitlet. Det andra är så mycket intressantare. Framför allt börjar det så mycket bättre. Men tyvärr. Alster I måste börja med det första kapitlet. Så det har bara varit att jobba på.

Jag tror att kapitel 1 kan vara det kapitel som jag arbetat mest med, därmed inte sagt att det är mest genomtänkt. Det har varit "klart" länge och oftast bara putsats i omskrivningarna. Tills jag tar ett steg tillbaka, och betraktar berättelsen utan att störa den med en massa tankar. Jag inser att karaktären som har ordet i kapitlet befinner sig på fel ställe. Så när jag började denna omskrivning visste jag att jag måste flytta karaktären från ett ställe till ett annat. Samt att jobba lite med slutet av kapitlet.

När jag sedan läser igenom kapitlet inser jag att jag har mer att jobba med än så.

I ett försök att få det första kapitlet intressant (kan det locka till läsning, tro?) har jag gjort det... obegripligt, åtminstone bitvis. Snåriga resonemang. Kompakta textstycken som få nog orkar ta sig igenom. Så, i betaversionen har jag fått stanna till. Reda ut och lätta upp.

Även om jag känner mig rastlös och vill vidare så har jag, tycker jag, kunnat hålla mig kvar. Det har varit (relativt) enkelt att skriva om. Jag misstänker dock att det kan finnas en eller en annan darling kvar, någon formulering som behöver stryka på foten. Men jag grubblar inte över det, jag låter de kommande betaläsarna säga sitt. Nu ska jag läsa kapitel 2...

Om att dagdrömma bort sin skrivtid

Jag kan inte hjälpa det, det är som att ryckas med av en tsunami. Jag kan inte sitta utan går omkring på nedervåningen, ser ut genom fönstret. Ser någonting helt annat än det som finns där utanför.

Jag tänker på en historia. En berättelse som jag ska skriva så småningom. Det är inte Alster II, eller Alster III. Tror jag. Det är en historia som jag har från början till slut - men som kräver ett speciellt språk. Därför skriver jag inte ner den nu. Utan senare.

Men jag tänker på den, dagdrömmer - ser bilder, spelar upp historien. Planerar efterforskning. Sveps med. Trots att jag borde skriva, sätta mig ner med Alster I. Hann ju inte skriva igår eftersom Bullen inte sov så länge som jag trodde. Slösade bort min skrivtid genom att läsa på bloggar - grämde mig resten av dagen. Nu försöker jag slå undan dagdrömmarna genom att blogga - att tänka på annat. Hoppas att kunna återigen ägna mig åt Alster I när detta inlägg är färdigskrivet. Fast, fy dagdrömmen flow:ar i mina ådror...

Om att blogga, eller grattis på 2-årsdagen..?

Den där tvekan, den hänger med hela tiden. Ska jag fortsätta?

Jag skriver betydligt fler utkast än inlägg. Finner inte alltid en mening med att publicera, publicerar sådant som jag tänker att jag snart ska radera. Tycker att jag borde ha tagit mig tid att tänka igenom ett inlägg. Men om jag hela tiden ska hålla på att radera finns ju snart inga inlägg kvar?

Tänker jag.

Men så finns där något som jag vill skriva om. Vill ha en plattform för tankar. Skulle nog ångra om jag slutade, om jag raderade bloggen. Det som jag bäst gillar med att blogga är att det är en övning i att skriva. Därför tänker jag att jag borde fortsätta. Därför tänker jag att det  är ok att blogga sällan - som jag ju ändå gör. Kanske till och med mer sällan? (Fast då blir det ju tomt här på bloggen..?) Eller så får jag energi och tid till att skriva mer? Om jag slutar att ägna så mycket tid åt att läsa så många bloggar så får jag kanske tid till att skriva mer? (Läser betydligt fler än vad som finns med i min lista över bloggar.) Om jag slutar att slösurfa?

Nåja. Jag fortsätter nog så som jag ändå kommer att göra; lite så som faller i mig.

Om en prolog

Det finns en prolog i berättelsen jag skriver. Eller prolog och prolog, mer en kort text som finns där i början. En halv sida tankar som inleder Alster I. Ord som ska säga något om berättelsen.

Ska säga.

Prologen, texten, tankarna, är en kraftig omskrivning av mitt första kapitel. Det som en gång i tiden var mitt första kapitel men som min allra käraste (och enda) syster sade något om som jag inte alls gillade. Hon nämnde en författare - som jag inte alls respekterar - och sade att den författaren började någon av sina historier på samma sätt. Med en dröm. Fy, tyckte jag, och skrev om. Skrev till något annat, i en annan form.

Texten, tankarna är alltså en del av mitt tidiga kapitel 1, det som sedermera delades i två delar och upphörde med att vara Kapitel 1. Blev till en prolog. Bland annat.

Jag är ganska så förtjust i orden. Men så tvekar jag. Är den längre relevant? Stämmer den fortfarande med berättelsen i stort? Men så kastar jag tvivlet åt sidan. En prolog behöver inte vara övertydlig, den får stå som den står. Jag hoppas att den kommer att bli kvar hela vägen, vilket inte alls är säkert. 

Om en Betaläsarversion

Ja, nytt år och nya ord. Eller samma gamla ord i en ny version, eller bara ytterligare en omskrivning. Egentligen.

I alla fall. Istället för att prata om Utkast 8 kommer jag att prata om en Betaläsarversion – för att påminna mig själv om vad som är poängen med det här utkastet, eller versionen (visst är det ändå dags att börja prata om en version istället för om ett utkast – ett utkast är ju ändå så … inte på riktigt. Och nu är det väl ändå dags för det lilla alstret att vara på riktigt?). Det är dags att låta andra läsa och tycka till.

Väl inne på Betaläsarversionen – och det 8.e utkastet – så borde man ju tycka att det inte handlar om särskilt omfattande omskrivningar, mest lite finlir. Men nix. Tyvärr inte. Jag kommer att fortsätta att skriva om kapitel, men jag tror att alla idéerna är på plats. Jag kommer inte att behöva tänka så mycket nytt, bara förfina och/eller förtydliga de idéer som redan finns. Hoppas jag.

Nåja. Vad som än händer som lovar jag mig själv att inte fastna när jag fastnar. Att ta hjälp av andra om jag inte kommer vidare. Att diskutera med betaläsare. Så. Att. Jag. Blir. Klar. Någon. Gång. Typ. (Fast ack, vilken skrämmande tanke; det där med Betaläsare.)

Om vad jag lovar

Det känns så hoppfullt att lova sig själv saker inför det kommande året, att ta sig tid att tänka igenom livet. Förväntningar, förhoppningar. Saker att sträva efter. Ta fasta på det som saknas, lösgöra sig från det som känns överflödigt. Därtill; en vilja att förändra något.

Under det här året vill jag läsa fler böcker, framförallt fler faktaböcker. Läsning för allmänbildning, böcker som krävs för bra berättelser. Eller varför inte ägna tusen sidor bara för att finna en detalj? Kanske bara för förströelse. Borde nog också blogga mer om böckerna som jag läser.

Under det här året vill jag också skriva färdigt betaläsarversionen av Alster I, och invänta domen. Men inte bara det, utan också att skriva annat - när andan annat faller på. Att inte vänta med att skriva något bara för att jag är upptagen med att skriva något annat. Varför ägna sig åt en turlista?

Det är inga stora saker jag lovar mig, mer sådant som jag hoppas på i ett liv som präglas av tidsbrist.