Ja, att inte tänka, det är grejen. Svårare än vad man tror.
Det är de där omöjliga kapitlen som spökar, de som jag skriver om och om igen. Där varje omskrivning känns sämre än den tidigare. Jag är så innerligt trött på dessa kapitel, men kan inte radera dem - de behövs för berättelsen. Så, ett sista försök att förstå vad problemet är; är det texten, det skrivna? Är det händelserna?
Det är här som icke-tänkandet kommer in. Det stumma betraktandet. Jag känner till händelserna, jag vet hur karaktärerna rör sig, vad de säger till
varandra. Så jag sätter mig ner och betraktar. Utan att tänka, utan att vara en cicero, utan att försöka komma på något nytt betraktar jag berättelsen, ser hur karaktärerna rör sig från början till slut. Ser hur de ser ut när de talar med varandra, ser var de befinner sig. Upptäcker att de rör sig liksom planlöst, befinner sig på fel ställe. Att de bara flyktigast befinner sig på ställen som är viktiga för dem.
Men fy vad svårt det är att inte börja rätta till. Att skapa nya ord för att beskriva. De dyker upp hela tiden, idéerna. Så det gäller att mota bort dem för att tålmodigt vänta in slutet.
Efter att ha betraktat berättelsen från början till slut är det fritt fram att tänka igen. Jag kan känna vid mina misstag, rätta till dem. Åtminstone ett av mina omöjliga kapitel finner sin lösning, huruvida det andra omöjliga kapitlet också finner sin lösning får Utkast 8 visa.
Inga kommentarer:
Nya kommentarer är inte tillåtna.