Om det år som var

En årssammanfattning, som sig bör, med högst femton ord:

Porlade av förväntan
inför allt som kunde hända.
Det bästa visade sig vara en Tjej.

Ett bra år (men fy vad trött jag var).

Om julberättelser

Det är tre dagar kvar till jul och jag tänker på julberättelser. Inte sådana som man läser utan sådana som man skriver.

Under de senaste jularna har jag ägnat mig åt en fantasyberättelse. Alltså; jag ägnar mig åt den enbart den under julhelgen. Julafton, juldag och annandag jul. Förvånansvärt vad enkelt det är att skriva tre dagar om året. Fast mest är det anteckningar, kanske något som kan likna en synopsis. Inte för att jag tror att jag någonsin kommer att skriva berättelsen. Den är mest till för att roa sig själv, att sitta tillsammans med någon annan och liksom... klura. Inte så mycket mer.

I år tror jag att jag hoppar över fantasyberättelsen. I år tror jag att jag ägnar mig åt den lilla berättelse som jag fick idén till i en dröm och som jag skrev om i inlägget Om drömmar som blir till berättelser. Jag tror att det bli lite lagom att ägna en (förhoppningsvis) lat julhelg åt.

Om den skrivmånad som var

Jag hade november som min stora redigeringsmånad, den månad då jag äntligen skulle få klart Utkast sju av Alster ett. Med tanke på att jag tvivlade stort på att klara målet gjorde jag bra ifrån mig. För oj, så jag skrev. Men klart blev det inte, för vissa kapitel krävde mer än andra. Jag fick ta till nya grepp, som det föregående inlägget visade.

Jag har inte skrivit något under december. Har inte tänkt att skriva något.* Men nu undrar jag om jag inte borde hitta tid för att skriva klart de få kapitel som behöver skrivas om? Det kunde ju vara trevligt att börja det nya året med ett nytt utkast? Därtill har jag ju redan börjat tänka på utkast 8. Har klart för vilka ändringar som ska in i kapitel 1 och 2 - för övrigt kapitel som jag trodde skulle klara sig utan omskrivningar (!). Ska jag eller ska jag inte..?

* Förutom att jag, min tradition trogen, tänkt att ägna julhelgen åt en helt annan berättelse.

Om att inte tänka, bara betrakta

Ja, att inte tänka, det är grejen. Svårare än vad man tror.

Det är de där omöjliga kapitlen som spökar, de som jag skriver om och om igen. Där varje omskrivning känns sämre än den tidigare. Jag är så innerligt trött på dessa kapitel, men kan inte radera dem - de behövs för berättelsen. Så, ett sista försök att förstå vad problemet är; är det texten, det skrivna? Är det händelserna?

Det är här som icke-tänkandet kommer in. Det stumma betraktandet. Jag känner till händelserna, jag vet hur karaktärerna rör sig, vad de säger till varandra. Så jag sätter mig ner och betraktar. Utan att tänka, utan att vara en cicero, utan att försöka komma på något nytt betraktar jag berättelsen, ser hur karaktärerna rör sig från början till slut. Ser hur de ser ut när de talar med varandra, ser var de befinner sig. Upptäcker att de rör sig liksom planlöst, befinner sig på fel ställe. Att de bara flyktigast befinner sig på ställen som är viktiga för dem. 

Men fy vad svårt det är att inte börja rätta till. Att skapa nya ord för att beskriva. De dyker upp hela tiden, idéerna. Så det gäller att mota bort dem för att tålmodigt vänta in slutet.

Efter att ha betraktat berättelsen från början till slut är det fritt fram att tänka igen. Jag kan känna vid mina misstag, rätta till dem. Åtminstone ett av mina omöjliga kapitel finner sin lösning, huruvida det andra omöjliga kapitlet också finner sin lösning får Utkast 8 visa.