Om drömmar som blir till berättelser

Alltså. Drömmar som dröms under natten, på morgontimmen. Just den där drömmen som är den som man minns när man vaknar. Jag älskar att drömma, desto galnare ju bättre. Man blir så imponerad av sin förmåga att koka ihop en berättelse. Eller ja, oftast är det ju bara en fragment av en berättelse som drömmen ger. Sedan kan man ju försöka att koka ihop något av det. Om man kan, oftast kan man väl inte eftersom det ligger i drömmars natur att vara knepiga, ologiska.

Hursomhelst. I morse fick jag en berättelse. En början till en. Därför har jag under denna morgon - eller förmiddag jag och Knatten (som tur är) sover länge - varit väldigt frånvarande. I tankarna. För jag bygger på den där gratisidén som kom men drömmen.

Det är en berättelse för barn, kanske för min lilla tjej? För visst har också jag önskat hitta en historia som jag kan berätta för min den Lilla. Nu kom den. Nu gäller det bara att hitta lösningen; att få en knasig dröm att bli en berättelse för barn.

Om favoritkapitel

Jag har ett favoritkapitel, ett sådant där som jag återvänder till gång på gång; ett kapitel som jag tycker att jag har lyckats med. Trots att det gått flera år sedan jag skrev det får jag fortfarande den där wow-känsla. Kapitlet är fortfarande ledstjärnan för hur jag vill skriva. För i det kapitlet har jag lyckats. Alltså på riktigt. När skrivandet varit segt, motigt, har jag alltid kunna gå tillbaka till kapitlet och få tröst; jo, jag kan.

Det är bara det att det finns ett problem, eller hur?

Precis! För kapitlet sticker fortfarande ut, jag har inte lyckas bräcka det. Det är frustrerande att jag inte har kunnat imitera mig själv genom de resterande 25 kapitlen. Vad är det som kapitlet så speciellt, som gör det så där bra? Jag kan inte det där litteraturanalys, jag är en av de där bibliotekarierna som inte har läst en endaste poäng i litteraturvetenskap. Varje gång jag möter en låntagare som vill ha min hjälp med att välja ut en rysk klassiker att läsa får det blir pikku-ryssä-tanssii-urvalsmetoden (eller ole-dole-doff-urvalsmetoden).

Men borde man inte kunna begripa sig på sin egen text? Utan någon vetenskaplig analysmetod, menar jag?

Jo, man tycker kanske det. Och visst, jag har insett att favoritkapitlet är vitt och brett men fokuserat på en sak. Typ. Men framför allt tror jag - och det är det som gör mig avundsjuk på mig själv - i just det kapitlet lyckats skriva smart. Inte så där hitta-på-smart utan inspirerat-utan-att-skriva-på-näsan-smart. Ja, jag tycker att jag fick till det riktigt bra. Och jag behövde inte anstränga mig. (Eller så väljer jag bara att inte minnas hur jag fick svettas.)

Det är inte det att jag vill att alla mina kapitel ska bli som mitt favoritkapitel. Jag vill inte bli övermätt, men jag vill ha mer balans och framför allt fler favoritkapitel. Det blir ju ensamt för den stackaren! Visst har jag favoritstycken i andra kapitel men det är inte samma sak.

Men det är klart; en favorit är en favorit är en favorit. Kan man inte få stanna där?

Om skrivar-november

Det är november och nästan alla skriver. Så ock jag. Jag skriver inte för att hitta något nytt, jag fortsätter på samma gamla vanliga Alster I.

Jag tänker mig att jag smittas av den skrivenergi som flyter omkring i atmosfären under denna månad. Jag ställer mig ett sånt där mål som jag själv tvivlar på - att skriva färdigt det här utkastet - men ändå kämpar för att nå. Jag tänker mig att jag kommer att klara det trots att allt pekar på det motsatta.

Nu har jag inte tid att blogga mer, har ju ett mål att passa.