2013-08-30

Om den största darlingen

Jag tänker på den största darlingen. Jag tänker på död och skrivbordslådor. Jag tänker på den största darlingen, på Alster I. Jag tänker på att döda den. Hur skulle det kännas att lägga den i skrivbordslådan och bara glömma bort? Jag tänkte dessa tankar under vårvintern och jag tänker dessa tankar nu när jag läser igenom det som jag hittills skrivit i det sjunde utkastet. Jag tänker dessa tankar samtidigt som jag gläds åt att det här är det bästa utkastet hittills - för givetvis blir Alster I bättre för varje omskrivning; mer genomtänkt och mer tydlig. Språket jämnas ut.
Så varför denna drastiska åtgärd?
Problemet, tror jag, handlar om att 1) historien byter skepnad för varje omskrivning och att 2) historien fortfarande är lite ojämn. Jag ser inget slut. Jo, det finns ett slut på historien. Ett slut som jag inte kommer att skriva om, ändra. Men resten? Jag kan bli så trött på att jag för varje omläsning kan hitta saker att ändra, förbättra. Fördjupa.
Behöver jag inse att jag skriver en historia som inte har ett slut?
Behöver jag inse att jag skriver på en historia som på grund av mina egna förväntningar/krav aldrig kan få ett slut? För visst går det alltid att klå sig själv?

Det är möjligt att jag har umgåtts med historien under en alldeles för lång tidsperiod - samtidigt som jag ägnat alldeles för lite reell tid åt att skriva klart den. Kanske är jag bara för trött på att mala om samma, samma; förbättra när det finns nya historier att upptäcka. Kanske är jag trött på att upptäcka att inte heller det här utkastet blev det sista för att jag slarvade. För att jag ville framåt. Jag lät bli att tänka klart och så sitter jag här med eftertanken. Puuh.

Nåja, funderingarna kommer inte att ta slut idag. Inte heller arbetet med Alster I, för även om jag inte är säker på att den här historien ser något annat än insidan av skrivbordslådan så kommer jag att avsluta det här utkastet (och nästa). Självklart gör jag det, det är jag skyldig den här historien.

2013-08-27

Om att skriva sig vilsen

Jag känner mig vilsen i det sjunde utkastet av Alster I, känner inte igen mig. Aldrig tidigare har jag ägnat så mycket tid åt en omskrivning. För ja, det är en omfattande omskrivning. Inte en runda där jag flyttar på kommatecken och pillar med ord. Det händer att jag raderar gamla kapitel och skriver nya. Ger plats åt för nya händelser som gör berättelsen mer intressant, mer sammanhängande.

Samtidigt som jag skriver nytt skriver jag också långsamt. Låter berättelsen ta tid, tvingar inte fram något utan låter tankarna flöda tills de hittar rätt. Låter mig inspireras.

Tillåter mig inspireras.

Men. Denna kombination av nya kapitel och en lång arbetsperiod får mig också att känna mig vilsen. Jag glömmer bort vad jag har skrivit. Lägg därtill det faktum att jag tidigare under vårvintern "ordnade till" några kapitel, att jag flyttade om stycken och händelser för att ordningsföljden skulle bli mer logisk, bara för att därefter backa tillbaka och ägna tid åt att skriva om kapitel som skavde.

Nu har jag återigen nått de kapitel som jag ... ordnade till. Och jag känner mig vilsen. Jag har gått från att komma ihåg kapitelinnehållet utantill till att tvingas fundera hur det nu var jag tänkte. Varför har ditten flyttats dit och datten hit? Varför tyckte jag att det var bättre att händelse x berättades från y´s synvinkel och inte från z´s - som ju var den som bar händelsen från början?

Ja, vilsen är ordet. Men jag tröstar mig med att det endast är två kapitel som är ordnade; därefter är jag inne på välkända marker igen - åtminstone för ett tag.

2013-08-07

Om en massa borden under en semesterförmiddag

Det är så kvavt, jag vet inte vad jag ska göra. Jag borde kanske plocka undan det där skräpet på bordet, det är ju inte så svårt. Det ligger ju bredvid datorn och jag behöver bara sträcka ut handen och rafsa ihop det. Då har jag ju åtminstone gjort något vettigt.
Men det är ju inte mitt skräp, det är ju inte jag som ska plocka undan det..?
Tänker jag. Dessutom har killarna lovat att plocka undan det och jag kan ju inte riskera deras uppfostran genom att göra ett jobb som de lovat att göra. Kanske borde jag plocka undan sotluckan? Borde inte den ligga i köket när muraren kommer?

Jag tänker att jag borde skriva. Jag tänker att jag borde komma på något vettigt att blogga om. Istället lyssnar på jag på elektrikern pratar med F en trappa ner, i det utrymme som alltmer börjar likna ett kök. Jag tänker att jag borde hjälpa F med något. Kanske finns med som ett moraliskt stöd när han sågar taklister. (För er som aldrig har sågat taklister så kan jag säga att det är riktigt klurigt, särskilt när de är profilsågade.) Men så tänker jag att elektrikern nog tycker att tre personer är i ett blivande kök är "typ minst en för många".

(Nu vet ni ju inte det här men det här blogginlägget stördes av att jag började lyssna efter ett ljud - "Är det sopbilen?" - och gick ut för att flytta soptunnorna; inte för att jag vet om det är dags eftersom jag fortfarande inte har googlat på vad det är för dag idag, tisdag eller onsdag?)*

Sedan funderar jag vad jag ska blogga om, om jag nu inte kan fokusera på att skriva när jag hör hur folk arbetar en trappa ner och jag borde ju hjälpa till. Kanske om skrivandet, det där jätteansträngningen som är det enda som jag hunnit med under min semester (har haft en vecka nu - tre veckor kvar; tjohoo!).
Jag har dödat en darling.
Det tog en vecka av funderande innan jag insåg att det var det enda att göra. Det går att ha det kvar men det är inte värt besväret att krångla till ett kapitel för att ge darlingen en snygg ram; liksom bädda in den så där fint att ingen lägger märke till att man har bäddat in den lite så där. Och nu när jag har dödat darlingen så är det rätt enkelt att skriva igen. Så jag borde skriva. Men det är ju så kvavt, jag tror att jag väntar till kvällen. Eller så.



*det visade sig att jag hörde rätt, det var sopbilen och eftersom vi nu fick soporna tömda pga min försorg så kan man väl säga att jag gjort dagens ansträngning..?