Ljudboken är, för mig, något som tar plats mellan två punkter; ”under tiden”. Det där som sker under tid det tar att cykla eller promenera från jobbet och hem, hemifrån till jobbet. När destinationen nåtts stängs boken av i väntan på nästa tillfälle jag hamnar mellan två punkter. Att sitta still och lyssna på en ljudbok gör mig rastlös.
Så har det alltid varit och jag har aldrig saknat något annat… förutom när jag lyssnat på Strandberg & Bergmark Elfgrens Cirkeln och Eld. Den senare började jag lyssna på i fredags och blev barnsligt förtjust. Och fortsatte att lyssna när jag kom hem. När någon av familjemedlemmarna närmade sig för att prata lade jag mig till med min jag-är-så-himla-intresserad-av-vad-du-säger-masken samtidgit som jag fingrade otåligt på play-knappen.
Mellan stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen undrar jag varför jag blir så förtjust i böckerna om tonårshäxor från Engelsfors? Är det just på grund av stereotyper, klichéer och referenser till populärkulturen? Kanske för att jag har så lätt att relatera till den tynande bruksorten Engelsfors?
Vad det än är så är det lätt att göra sig bilder av det som sker i böckerna. Lätt att intressera sig för personerna och historien. Lätt att strunta i att man kanske själv borde skriva lite. Lätt att lyssna trots att det inte sker ”under tiden”.
