BTJ Förlag söker (fackboks-) manus

  

Efterlysningen låg i inkorg igår, tillsammans med häftet från BTJ (Bibliotekstjänst) - ni vet det där häftet med annotationer, recensioner; häftet utifrån vilket bibliotekarierna beslutar om vilka böcker som ska köpas in.

Nu visar det sig att BTJ förlag söker efter manus. Inte skönlitterära, dock.

Så. Är du insnöad på en genre? Kan du allt om romance? Om maskiner som får fnatt?  Enögda pirater? Har du självförtroende nog att skriva en litteraturförteckning eller fackbok som bibliotekarier kommer att använda sig av som vägledning? Vet du allt om en författare, kan du skriva en folder med författarporträtt? Eller om romaner om det övernaturliga?

Min favoritgenre är dystopier. Ju sämre det går för mänskligheten - desto bättre. Men tyvärr räcker inte min kunskap till en litteraturförteckning. Men det kanske finns någon genre-nörd därute, en som känner till både högt och lågt om sin genre? Någon som kan vaska fram guldkornen så att bibliotekarierna i sin tur kan tipsa läsarna...?

Livsnödvändigt att skriva?

Ofta tycker jag mig läsa uttalanden - av både etablerade och blivande - författare där de menar att det är livsnödvändigt för dem att skriva. Vad de inte säger något om är hur detta livsnödvändiga uttrycker sig.

Varför är det livsnödvändigt, vad händer när de inte skriver? Blir de deprimerade? Förlorar meningen med livet, börjar dricka? Vad?

För mig är det inte livsnödvändigt att skriva. Däremot mår jag bra, riktigt bra, under de perioder då jag skriver; jag känner att livet får en helt annan helhet. Jag kan inte säga om det beror på skrivandet i sig, eller om själva skaparakten får mig att känna att jag åstadkommer något. Att jag åtminstone försöker.

Något som jag med säkerhet kan säga är att jag, i de perioder som jag är inne i skrivandet, blir grälsjuk och tonårstrotsig om/när jag hindras att skriva. Jag stressas av allt, också av sådant som jag i vanliga fall skulle tycka var riktigt trevligt. Men gör det skrivandet till en livsnödvändighet?

Är det någon annan som har tankar kring skrivandet som livsnödvändigt?

Om en skrynklig fredag

Det här borde ha varit en av de där perfekta fredagarna. Jag är ju ledig. Det här borde ha varit en fredag med sovmorgon. En av de där fredagarna då jag är ensam hemma. Äter långfrukost. Läser bloggar. Och då menar jag inte att jag läser de senaste inläggen utan att jag läser igenom en blogg från det första till det senaste inlägget. (På sista tiden har jag lyckats hitta så många bra bloggar och har så mycket intressant läsning att se fram emot!) Efter en förmiddag av bloggläsning kunde jag ha satt mig vid datorn för att skriva.

Men så blev det inte. 

Idag har jag följt en besiktningsman på en rundtur i ett gult hus. Ett hus som vi med all sannolikhet kommer att köpa. Efter hemkomsten slocknade jag - har lagrat trötthet under två intensiva veckor - väcktes vid tvåtiden av ett telefonsamtal och kunde inte somna om. Nu sitter jag vid datorn, fortfarande skakis av trötthet, bekymrad över att jag inte kunde ägna förmiddagen åt bloggläsning. Det är så vilsamt, så avstressande. Att läsa om andras skrivande ger mig en sådan kick att skriva själv. 

Men så blev det inte denna skrynkliga fredag.

Eller vänta... Är det det inte lite väl tidigt att dra ett streck över denna fredag, klockan är ju knappt fyra på eftermiddagen? Innan kvällen är över borde jag hinna med att läsa igenom åtminstone en blogg från början till slut? Visst hinner jag fortfarande nicka igenkännande och få en kick till att skriva vidare på Alster I? Visst har jag fortfarande tid att släta ut denna skrynkliga fredag?

USBtypewriter

Om jag någon gång bestämmer mig för att skaffa ett 

externt tangentbord så bör det väl ändå bli den här..?

(Från Etsy)

Utkast 7

När jag läser om Stephen Kings Att skriva påminns jag om det; om de himlande ögonen, om det härreguuande, som var min reaktion när en vän sade att King, i nämnda bok, ska ha berättat att han skrev/skriver om en bok flera gånger innan han anser att den duger. Det är åratal sedan vännen berättade detta, så länge sedan att jag inte längre minns hur många utkast det handlade om (fem? sex? sju? fler? färre?). Jag minns bara att det kändes som galet mycket jobb för en ynka text/bok/manus. Vem orkar?

Jag himlar inte längre med ögonen. Jag härreguuar inte. Inte nu när jag själv är inne på det sjunde (7.e!) utkastet (eller omskrivningen) av Alster I. Ovanpå detta kan berättas att de första årens skrivande inte räknas till ett utkast. Då handlade det mer om inkast; att kasta in idéer, att prova dem. Vad vill jag egentligen skriva om? Hur ska det sluta?

Utkast 7. Det låter som galet mycket jobb. Och det är det. Och samtidigt inte. För alla utkast är inte fullständiga. Om jag har fastnat med något kapitel har jag låtit det stå i anteckningsform, tagit mig vidare. Vissa kapitel har varit fulla av luckor, eller av meningar som ska formuleras om. Sådant som jag inte orkar ta itu med, inte haft lust med när en annan idé pockat. Sådant som jag lämnat för att ta mig vidare.

Det som skiljer Utkast 7 från de tidigare utkasten är att jag nu strävar efter att skriva fullständiga kapitel. Inget får lämnas halvfärdigt. Det här utkastet kommer att läsas av andra. För ja, jag har kommit till en punkt då jag inte längre själv kan bedöma texten. Jag behöver feed-back, jag behöver bitande kritik och lovord.  Håller det? Är det bara en dagdrömmares fria fantasier? Jag behöver allt detta för att kunna skriva en Version 1. En sådan där, ni vet, som får prova lyckan ute i världen.

Om en omskrivning

Inget av det som jag skriver duger.

Jag skriver, tycker att jag har det. Skriver lite till. Raderar. Raderar lite till, tycker att det som nyss dög är uselt. Irritationen stiger, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få karaktären att förflytta sig från ett sammanhang till ett annat. Allt som saknas är några futtiga rader. Någon ynka mening.

Strategin för kvällen är att lämna "förflyttningen", och ta vid där karaktären befinner sig i sitt nya sammanhang. Den delen av kapitlet kräver inga omskrivningar, bara lite puttande och duttande.

Jag hoppas att strategin håller.

Hello måndag!

Vilken efterlängtad måndag, vilken efterlängtad vecka! Inte för att det händer något, utan just för att det inte händer något.

Förra veckan fylldes av kvällsarbetspass, födelsedagskalas, teater, bokcirkel, en tvådagarskonferens. Lägg till städning inför fotografering (inför försäljning) av radhus, och helgförmiddagar som ska ägnas åt att övningsköra i stan. En vecka som jag i vanliga fall skulle ha betraktat som intressant. Nu var den bara störande. Ett hinder för att skriva, ett hinder för att blogga (inte för att jag i vanliga fall direkt spammar min blogg med inlägg...).

Den här veckan har jag inga ursäkter för att inte skriva. Den här veckan har jag inga ursäkter för att inte ta mig igenom det där kapitlet där jag fastnat (ja, jag vet, det tar galet lång tid för mig att skriva om vissa kapitel). Jag känner en sådan tillförsikt inför den här veckan, jag skålar i champagne (eller höjer åtminstone min morgonkaffekopp) för att det äntligen är måndag!

"Trend 1: Tjäna pengar på slaskhögen"

Det kom till trender på e-boksmarknaden. Den första trenden som presenterades var att "Tjäna pengar på slaskhögen". Slaskhögen, d.v.s. böcker av egenutgivarna.

Slaskhögen.

Föreläsaren betonade att inte alla kallade den för slaskhögen, men menade att det inte var helt ovanligt. De som satt i föreläsningssalen, däribland jag, fick veta att vissa förlag skaffar dotterförlag i annat namn för att ta hand om dem, böckerna av egenutgivarna, för att inte förknippa dessa böcker med det etablerade (finfina?) Förlagsnamnet.

Det låter så krasst. Som om man rotar igenom en riktig köckenmödding för att hitta några kronor eller tior som man kanske har missat. Så krasst.

Jag har inga planer på egenutgivning av Alster I, inte ens om jag inte finner lyckan hos de etablerade förlagen, men ändå kändes det i själen. Jag tänker på all tid som ligger bakom varje manus. Jag tänker på alla de drömmar som man hinner drömma om sitt manus. Jag tänker på all besvikelse som refuseringar måste medföra. Jag tänker på hur man reser sig, börjar drömma den återstående drömmen; att kunna ge ut sitt manus som e-bok. Jag tänker på att ingen drömmer om att ens verk ska betraktas som en del av "slaskhögen".

Om en ålderstigen dator

Jag påminns om tingens förgänglighet när jag upptäcker att det gått en kvart sedan jag tryckte igång datorn - och den fortsätter att hälsa mig välkommen. Bekymrad över att behöva stirra på en text som tidigare bara flimrat förbi lägger jag örat mot datorn. Lättad lyfter jag på huvudet - bara för att upptäcka att det som jag tog för ljudet av en arbetande dator är ljudet av katten som spinner.

Det är inte ett helt nytt beteende, det började för några veckor sedan. Jag undrar om datorn har börjat känna sig trött, kanske som en äldre dam? En som inte riktigt kan göra saker i samma takt som i den gjorde i sina ungdoms dagar. Om det går sju hundår på ett människoår, hur många datorår går det på våra år? Jag tror att mig minnas att jag har hört att en dator håller i 3-4 år. I så fall borde ett datorår motsvara ca 26 människoår? I så fall är ju min dator hela 182 år! Aj, aj, aj, då är ju datorn en riktig gumma!

Så jag väntar tålmodigt - och det visar sig att datorn orkar en kväll till. Det känns skönt. Kalla mig sentimental, kalla mig vidskeplig. Men jag vill gärna skriva färdigt Alster I på just den datorn. (Som alltså inte är den som jag använder för att skriva mina blogginlägg.)

Om vad jag gör för att komma vidare

Det går trögt, det här med att ta sig igenom det omöjliga kapitlet som jag skrev om för två veckor sedan. För ja, jag är fortfarande där (ok, jag tog lite semester från det). Visserligen har själva kapitlet lagt sig tillrätta. Det som utspelar sig i kapitlet hänger numera ihop med resten av historien, ihop med karaktären som för talet. Nu säger kapitlet något om Karaktär P. Det kommer (nog) att fungera den här gången.

Det är bara det att. Att, att, att.

När jag äntligen har "hittat" kapitlet känns det som ett första utkast. Det är så mycket som måste skrivas om. Småsaker som ska stuvas. Så många beslut som ska tas angående vad som kan stå kvar, vad som behöver filas. Jag drar mig för att arbeta med det eftersom den kommer att kräva så mycket energi. Eller drog mig för att arbeta med det, ända tills gårdagen. Då föll lösningen på plats, som av sig själv.

Så vad är tricket?

Att radera. Att ta bort varje ord, varje mening, som jag snavar på. Det kräver sin lilla radering, kapitlet förkortas oroväckande. Men i slutändan kommer alla raderingarna att göra kapitlet mer lättarbetat. I vissa lägen är det ju trots allt enklare att tänka helt nytt än att fila på varannan mening.

Om att se sina bloggtexter genom översättaren

Jag hittar Googles översättare. För skojs skull lägger jag den till mina gadgetar. Översätter mina egna texter till engelska. Jag börjar att läsa. Det börjar att klia. Det känns som att jag måste börja korrigera mina texter. Det känns som att jag måste skriva dem igen.

Men det är ju inte jag som väljer fel ord. Det är översättaren. Jag påminner mig om att en av reglerna för att skriva "bra" webbtexter är att hålla dem enkla. Så att översättaren - som alltid översätter till engelska i första hand - kan ge begripliga texter.

NoNaNoWriMo

 

November, den perfekta skrivmånaden. En kura-skymning månad, hela månaden lång. Kallt och mörkt. Regn. Har man tur så faller det snö – åtminstone så pass att det blir lite ljusare.

November, skrivmånaden. NaNoWriMo, National Novel Writing Month, en månad där 50 000 ord är målet. Vinnare är alla de som når målet.

Jag känner mig - som vanligt - lockad. Vill ägna månaden åt att skriva. Men för min del blir det - som vanligt - NoNaNoWriMo; för jag ska inte börja på en ny historia, ska inte få ur mig 50 000 ord. 

Jag följer ordräknare på olika bloggar. Undrar vad det är för historier som berättas. Blir det kura-skymning-historier? Historier där mörkret faller ikapp med regnet. Eller drömmer sig NaNoWriMo författarna drömmar fjärran från november? Drömmer om dagg, om lukten av solbränd hud? Jag undrar om någon av historierna blir en bok, en som också jag kommer att läsa.

Jag drömmer om en tid då jag kan låta november vara en månad av bekymmerslöst skrivande. Att räkna ord, nå 50 000; att känna mig som en vinnare. Kanske nästa år?