2012-10-15

Novellhybris

- eller oförmågan att låta en novell vara en novell.

Det började någonstans mitt i novellskrivandet, då jag klivit över den tröskel varefter det blir enkelt att skriva - när jag vet vad jag vill berätta. Det var då som jag började se novellen som en del av en större helhet; en novellsamling, kanske? En idé föder en annan och jag sitter med utkast och anteckningar till flera noveller. Det blir enkelt att skriva, att fokusera på tio sidor i istället för att försöka hålla greppet om hundratals sidor. En samling utan kravet på att en förändring på sidan åtta medför att jag måste ändra något på sidan ditt och sidan datt i tre andra noveller.

Men så händer något. Den röda tråden blir tydligare, den där personen som binder novellerna samman blir tydligare. Jag börjar tvivla på att det är noveller som mina tankar rör sig kring. Är det inte i själva verket en roman? En där flera personer medverkar för att berätta en historia?   

När jag inser det släpper jag novellerna. Inte för att historien är trist, tvärtom är den - som det brukar vara med nya historier - högst intressant. Jag släpper den för att jag inte vill dra igång ett nytt romanprojekt. Inte nu. Jag lägger novellerna i den digitala byrålådan. De får ligga där tills min novellhybris har gått över, tills jag åter kan se dem som enstaka noveller. I mitt stilla sinne undrar jag varför jag inte kan låta en novell vara en novell. Jag undrar också om det här är anledningen till att jag aldrig skriver noveller...

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar