Eller:
Behöver jag ens nämna att jag befinner mig i Göteborg just nu?
Behöver jag ens nämna att jag befinner mig i Göteborg just nu?
2012-09-21
Det fragila utkastet
Jag ligger i sängen med det första utkastet i händerna.
"Jag kan läsa det om du vill.", säger han.
Jag svarar att det inte är möjligt. Det är ju det första utkastet. Möts av oförstående. Förklarar vidare.
"Det är liksom ingen färdig text. Bara ett utkast där jag ska få koll på händelserna, förloppet, utrymmet som händelserna kräver. Det går ju inte att läsa det här!"
Kanske är jag ensam om det här, det här med att skriva oläsliga första utkast. Det här med att sätta punkt bara för att genast fundera hur jag kan ändra - förbättra - berättelsen. Nej, inte fundera; det är inte planen. Planen är att skriva en färdig text bara så där. Att sätta punkt och vara nöjd. Jag har aldrig varit med om att planen gått i lås.
Som häromdagen när jag äntligen satte punkt för en novell. Där satt jag och kände den där lilla glädjen. Så avslappnad i sinnet att jag plötsligt började citera en av Shakespeares sonetter - alltså den där sonetten som jag aldrig kan dra mig till minnes när jag försöker. Och så händer det, stroferna leder mig till tankar som leder till tankar som leder till att jag beslutar mig för att ändra gången i novellen... Ja.
Ok. Det är visst inte alls så att det första utkastet är ickeläsvänligt bara för att jag råkar få en ny tanke. Jag skriver utkastet för att få koll på själva novellen, sitter inte och filar på texten för att den ska vara bra (been there, done that; never finished) utan skriver för att föra berättelsen framåt.
Det är klart. Jag skulle kunna ge det första utkastet till andra att läsa; vilka mer än de som inte vet vad jag "egentligen" vill säga med texten är bäst lämpade till att säga om jag överhuvudtaget lyckas föra fram något som är begripligt? Men nej. Varför skulle jag vilja låta någon läsa ett alldeles för fragilt utkast där jag inte har gjort mitt yttersta på alla berättelsens/textens plan? Och inte bara riskera kritik mot den novell som redan är på väg att ändras, men också kritik mot mina planer att överhuvudtaget skriva något?
"Jag kan läsa det om du vill.", säger han.
Jag svarar att det inte är möjligt. Det är ju det första utkastet. Möts av oförstående. Förklarar vidare.
"Det är liksom ingen färdig text. Bara ett utkast där jag ska få koll på händelserna, förloppet, utrymmet som händelserna kräver. Det går ju inte att läsa det här!"
Kanske är jag ensam om det här, det här med att skriva oläsliga första utkast. Det här med att sätta punkt bara för att genast fundera hur jag kan ändra - förbättra - berättelsen. Nej, inte fundera; det är inte planen. Planen är att skriva en färdig text bara så där. Att sätta punkt och vara nöjd. Jag har aldrig varit med om att planen gått i lås.
Som häromdagen när jag äntligen satte punkt för en novell. Där satt jag och kände den där lilla glädjen. Så avslappnad i sinnet att jag plötsligt började citera en av Shakespeares sonetter - alltså den där sonetten som jag aldrig kan dra mig till minnes när jag försöker. Och så händer det, stroferna leder mig till tankar som leder till tankar som leder till att jag beslutar mig för att ändra gången i novellen... Ja.
Ok. Det är visst inte alls så att det första utkastet är ickeläsvänligt bara för att jag råkar få en ny tanke. Jag skriver utkastet för att få koll på själva novellen, sitter inte och filar på texten för att den ska vara bra (been there, done that; never finished) utan skriver för att föra berättelsen framåt.
Det är klart. Jag skulle kunna ge det första utkastet till andra att läsa; vilka mer än de som inte vet vad jag "egentligen" vill säga med texten är bäst lämpade till att säga om jag överhuvudtaget lyckas föra fram något som är begripligt? Men nej. Varför skulle jag vilja låta någon läsa ett alldeles för fragilt utkast där jag inte har gjort mitt yttersta på alla berättelsens/textens plan? Och inte bara riskera kritik mot den novell som redan är på väg att ändras, men också kritik mot mina planer att överhuvudtaget skriva något?
2012-09-17
Ett rejält gräl rensar dina bokhögar
Mm. Fast inte så rejält, mer så där småtjurigt. Så där att du vägrar befatta sig med den som du just grälat med. Eller inte grälat; blivit så där irriterande irriterad på. Och eftersom han befinner sig nere så måste du upp; för att inte vara på samma våningsplan.
Det enda som finns att göra på det övre våningsplanet är att läsa; och det resulterar i att bokhögarna minskar med tre böcker. Riktigt imponerande, när var det som du senast läste tre böcker på en kväll?
Ok. Egentligen läste du bara ut en hel bok, dvs. Anja Snellmans Ivana B (riktigt, riktigt bra, tyvärr bara tillgänglig på finska - än så länge?). Den andra boken, romanen, snabbläses bara för att få lite koll vid läsningen av den tredje boken; en doktorsavhandling om den andra boken (och det var visst bara vissa delar av doktorsavhandlingen som är intressanta att läsa).
Innan det är dags att somna är du riktigt nöjd med den grälsjuka dagen; bokhögarna minskade ju med tre böcker. Plus den där som du hade hemma för att kolla om det var någonting att ha och det var den ju inte.
Fler grälsjuka dagar åt folket?
Det enda som finns att göra på det övre våningsplanet är att läsa; och det resulterar i att bokhögarna minskar med tre böcker. Riktigt imponerande, när var det som du senast läste tre böcker på en kväll?
Ok. Egentligen läste du bara ut en hel bok, dvs. Anja Snellmans Ivana B (riktigt, riktigt bra, tyvärr bara tillgänglig på finska - än så länge?). Den andra boken, romanen, snabbläses bara för att få lite koll vid läsningen av den tredje boken; en doktorsavhandling om den andra boken (och det var visst bara vissa delar av doktorsavhandlingen som är intressanta att läsa).
Innan det är dags att somna är du riktigt nöjd med den grälsjuka dagen; bokhögarna minskade ju med tre böcker. Plus den där som du hade hemma för att kolla om det var någonting att ha och det var den ju inte.
Fler grälsjuka dagar åt folket?
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)