Om improvisationskonst

Jag stod bredvid soffan, den som kvinnan som svarade i sin mobil satte sig tillrätta på. Det var något med kvinnans röst, tonläge, som fick mig att lystra till. Jag vände mig aldrig om för att se på henne, men utifrån den professionella tonen tänkte jag att hon kanske jobbar på en bank.

Det är egentligen inte mitt område, men om du berättar om ditt problem så jag ska se om jag kan hjälpa dig.

 Nämnde jag att hon lät mycket professionell? Som en försäkringstjänsteman, kanske?

Om jag förstår dig rätt så vill du veta om han har några känslor för dig?

Jag hinner knappt ta mig ur min förvåning innan hon fortsätter. Säger något om att hon fångar upp lite känslor från honom. En spåkärring! Tyvärr är jag redan på väg bort från henne. Jag hör inte resten av samtalet. Efteråt grämer det mig, jag borde ha hittat på en anledning att hänga mig kvar. Det som hänger sig kvar är min fascination över den improvisationskonst som en spåkärring måste besitta. Nej, jag tror inte att det är möjligt att få korrekta svar om sin framtid o.d. via telefonen á 19kr minuten. Kanske tröst, kanske hopp, men inte orakelsvar.

Men ändå. Att improvisera, att väga sina ord så att de skulle kunna stämma. Skapa en historia. Bli ett orakel. Låta trovärdig, professionell. Men så finns ju där brasklappen, "det är egentligen inte mitt område", ger det inte utrymme för att chansa lite till? Senare undrar jag också vad som var hennes område. Aktiemarknaden?

Om det här med noveller

De dyker upp både här och där; novelltävlingarna. visst händer det att jag letar, i mitt sinne, efter en novell när det utlovas en belöning. (Bekräftelse?) Oftast utan resultat. Har jag ingen fantasi? Borde det inte finnas en mängd historier som pockar på att bli skrivna?

Visst finns det väl det, men i novellform?

Någonstans läser jag att novellen är bra att börja med, alltså för den som vill komma igång med sitt skrivande. Detta på grund av novellens korta längd. (Kanske också om man behöver öva sig i att avsluta en historia?) Den korta längden får mig att tänka på barndomens uppsatsskrivning. På det där som skrevs på modersmålslektionerna, i svenskan. Korta berättelser som fyller några sidor i ett skrivhäfte. Det roligaste som man kunde göra i skolan. Bara fantisera och leka, skriva något... kort. Hur enkelt som helst. Alla kan väl skriva en novell?

Om novellen läser jag, i Nordisk familjebok, att den

...upptar en händelse, i hvilken en snabb och spännande utveckling af en situation, tilldragelse af egenartat beskaffenhet träder istället för romanens episka bredd.

Mm. Snabb och spännande. Kort och innehållsrikt. Svårt. Det finns inget rum för att utveckla. Karaktärerna ska vara precisa utan att vara klichéer. Någon annanstans läser jag att novellen bär ofta sin mening i undertexten, i de ord som inte står på pappret. Då undrar jag i mitt stilla sinne om novellen verkligen är något för nybörjaren. Borde man inte ha jäkligt bra koll på skrivandet om man ger sig på novellen?

Men så finns de där; novelltävlingarna. Lockelsen i att skriva, lockelsen i att skriva något kort (enkelt?). Och så den där lilla tanken, den om att kanske, kanske, finns där en liten chans att fröken läser upp just min berättelse för hela klassen... 

Om bokjakt runt landets loppisar

Det finns loppisar och det finns loppisar. Det som skiljer dessa åt är kvalitén i de föremål som prånglas ut där. En del loppisar är fylla av fynd, en del fulla av skräp. Jag har sett min beskärda del vad gäller de båda i min jakt efter ett speciellt föremål; en bok. Och inte vilken bok som helst, utan Oryx och Crake av den vidunderliga Margaret Atwood.

Oryx och Crake har fattats mig så länge. Jag lånade den från Bibblan när den utgavs, men nöjde mig länge med att bara låna den, och låna om. Och låna. Låna om. När jag insåg att jag måste ha den i min samling fanns den inte längre att köpa, inte hos bokhandlarna och inte på antikvariaten. Och där startade en loppisresa som resulterade i tröstpriser. Köp för dölja det uteblivna köpet. Besvikelsen. (Jag har dock noterat att Atwoods Rövarbruden, Kattöga, Oraklet och Den blinde mördaren ofta finns på loppisar - obegripligt, med tanke på hur bra de är! - och kan inte annat än att uppmana folket till att köpa & läsa!)

Jag vet inte. Kanske hade jag hunnit bli luttrad. Besviken så många gånger att jag inte längre väntade mig något. Redan när jag hade letat mig fram till bokhyllorna - på det där loppiset som innehöll mest skräp - fnyste jag föraktfullt. ("Ja, här kommer jag då rakt inte att hitta boken!") Men så hände det.

Det hände verkligen. Där stod boken; Atwoods Oryx och Crake. Efter åratal av letande så stod den där, lika otrolig som en rejäl vinst på en trisslott. Nu undrar jag om jag inte borde köpa en trisslott, nu när lyckan äntligen vänt?

Regn, bara regn

Redan på jobbet noterar jag att det börjar mulna. Redan då börjar jag hoppas. Inte för att det har varit en fin sommar - vädermässigt - men visst finns det fortfarande rum för riktigt härligt tristväder? Så där så att det känns ok att sitta inne istället för att befinna sig i solen med avsikt att ladda upp d-vitaminreserverna inför vintern. (Så förnuftig man tror sig behöva vara!)

Och visst börjar det regna. Visst blir det riktigt härligt tristväder. Nu får jag sitta inomhus. Skriva och läsa. Läsa och skriva.

Men det är väl så som det brukar vara. Efter att semestern har tagit slut får det gärna bli höst. För det är då allt börjar på nytt. För det är då som jag kan tända en brasa (måste bara se till skorstenen blir lagad!). Det är då som jag skriver som bäst. Brukar jag intala mig. Det är då som jag ägnar de härliga mörka höstkvällarna åt ord och ord. Åtminstone är det min bild av vad jag kommer att göra under den kommande hösten. Det brukar oftast inte bli så. Förutom den nu kommande hösten, den ska bli ett undantag. Tänker jag mig.

Semesterläsning?

The truant, truant, pen of E påbörjade flertalet utkast om semesterläsning.
The truant, truant, pen of E började läsa så många böcker.
The truant, truant, pen of E läste dock inte ut så många av dem.

Gapar efter mycket, mister hela stycket?

Högen med böcker från Bibblan var nog alldeles för hög - det blev för enkelt att byta bok om en påbörjad verkade lite trist.

Så vad finnas det att säga?

- Det visade sig att det inte alltid går illa för Kalle Anka. Ibland slutar historien med att han semestrar på en ö i Söderhavet.