2012-04-16

Att spara på böcker

Det är lite märkligt; det där med att spara på böcker. Att ha tillgång till, men att inte läsa. För att de är så bra. För att de inte ska ta slut. De där böckerna som bäst kan jämföras med fina praliner á 20 kronor styck. Sådana som är så jäkla goda att man skulle vilja äta dem tills man mår illa. Bara moffa i sig precis så där som man kan moffa i sig praliner som inte är lika goda. Eller dyra.

Jag sparar på böcker, den senaste i raden som jag aktivt sparar på är Pappan och havet – ett loppisfynd för 5 kronor. Den ligger där på nattygsbordet. Jag har redan börjat läsa i den, men tvingat ifrån mig den. Ja, jag har avbrutit mig mitt i läsningen och lagt ifrån mig boken. För att jag ska kunna läsa senare. För att den inte ska ta slut.

Pappan och havet är inte den enda boken av Tove Jansson som jag aktivt sparar på. Jag har sparat på Janssons böcker ändå sedan jag upptäckte dem - i vuxen ålder. Och det är märkligt - för jag är ju en sådan som gärna läser en och samma bok flera gånger. Men Tove Jansson moffar man inte i sig. Inte heller de dyra pralinerna. Dem lägger man upp fint. Njuter av i små portioner. Fast varför då?

2012-04-12

Böcker som jag inte läste när jag gick på lågstadiet

Det fastnade hos mig, det som den unga poeten sade i en intervju.

"Jag läste Hamlet när jag gick på lågstadiet."

Själv kan jag inte minnas att jag ens hade hört talas om Hamlet när jag gick på lågstadiet. Eller mellanstadiet.

Någon slags kunskap hade jag om verket när jag var mellan 16 och 18 år. Jag vet ungefär hur gammal jag var eftersom jag minns vilket bibliotek jag besökte när jag hittade boken i hyllan, dvs. den gången som jag tänkte att "Ja, varför inte..." Tänkte, tills jag drog fram boken och öppnade den ("Åh Jesus! Vad är det här?!").

Tillbaka till poeten. När jag läste hennes ord lade jag till mig ett von-oben-perspektiv. "Men kära nån, vad förstår man av Hamlet när man går på lågstadiet?"

Jag ursäktar mig nu med att jag vid samma tid läste jag en 7,5 hp kurs som hette Shakespeare och hans tid. Det har gått några år sedan dess. Jag har fått lite distans till min jag-har-pluggat-Hamlet-så-jag-förstår-perspektiv. Det finns så många olika sätt att läsa en historia, och det är väl knappast så att man läser Shakespeare för få fram en bild av hur England såg ut i slutet av 1500-talet. (Och visst avskyr jag själv att analysera det som jag läser?)

Jag tycker själv att Shakespeares stora förtjänst ligger i hans fantastiska språk. Och kanske är det så att om man läser Barden på lågstadiet så är det förutbestämt att man blir poet - och vinner priser - när man är vuxen?

Nåja. Någon poet blir jag aldrig. Jag läste inte Hamlet när jag gick på lågstadiet. Jag läste inte Sagan om ringen. Jag läste inte Utvandrarna. Jag läste inte Barn av sin stad. Däremot läste jag Kalevala - i bilderboksformat.

2012-04-11

”… ja, jag erkänner, jag har läst …”

Jag fastnade där, vid orden ”… ja, jag erkänner, jag har läst …”. Därefter följde namnet på en bok, en författare. En storsäljare men knappast en kritikerfavorit.
Jag erkänner.
Som om man har gjort något dumt och att det är dags att göra avbön.
Därefter; en analys av det lästa. En analys som visar att man har förstått på vilket sätt författaren har felat. Kanske också något som ursäktar det faktum att man läste boken.
Jag var ung. Jag visste inte bättre.

När jag var ung läste jag mycket som jag inte läser idag, en klar favorit var Sagan om Isfolket. Jag älskade den serien när jag var i den yngre tonåren; när jag just lärt mig att läsa (läs: när jag börjat att läsa av fri vilja). Utan Stephen King skulle jag troligtvis aldrig ha blivit en läsare överhuvudtaget. Jag skäms inte (längre?) över det. Därtill har jag kvar Isfolket-serien – på vinden hos mina föräldrar – och den enda anledningen till att jag gjorde mig av med King-böckerna var för att det blev fuktskadade i min källare. De enda som klarade sig var Talismanen, Drakens ögon och Mardrömmar.

Ok. Vind och källare. Visst hamnade de där till slut. Kanske låter det alltför pretentiöst att skriva att jag utvecklades i min läsning. Men visst läser jag en annan typ av böcker numera. Gärna sådana som jag blir harmset imponerad av. ("Varför kan jag inte skriva så här bra?")

Men innebär det att jag ska tycka att det som jag älskade som ung var uselt? Bara för att jag nu ser de brister som jag inte brydde mig om då? De böcker som jag älskade som ung appellerade till min fantasi, de böcker som jag älskar nu appellerar till mitt intellekt. Det som förenar dem är den läslust som de appellerat/appellerar till.

Borde man inte, istället för att erkänna att man en gång läst något, ge ett erkännande till en bok, en historia, som man en gång läste och älskade?

2012-04-10

Romaner om Titanic?

Så. Idag är 100 år sedan Titanic lämnade Southamptons hamn. Mig hade det undgått att det var över 160 svenskar med ombord, och att de - tillsammans med finlandssvenskarna - gjorde (åtminstone som det är troligt enligt vetenskapsradion) att det näst mest talade språket på skeppet var svenska.

Det borde kunna utgöra ett underlag för åtminstone en berättelse om skeppets undergång ur svensk synvinkel, eller är Titanic något som bäst lämpar sig som storfilm, eller faktabok?