Att läsa för att skriva

Visst går det att skriva utan att läsa. Det är bara att skriva det ena ordet efter det andra. Trycka in en punkt här, ett kommatecken där. Hur enkelt som helst - efter att man har lärt sig att konsten på lågstadiet.

Visst går det att skriva helt ok, klart godkänt, utan att vara en läsare. Men tänk så mycket bättre texten blir när skrivandet ackompanjeras av läsning. Och så mycket enklare det blir att skriva.

Jag tänker bortom läsandets förmåga att hjälpa skribenten i formuleringskonsten. Jag tänker på läsandet som en konstform som öppnar sinnet för detaljer. Via texten, fantasin, ut i verkligheten. Detaljer i vardagen blir till idéer. Idéerna formar en helhet. Ord sätts ner, det ena efter det andra. Men så mycket enklare. Och märkligt nog; ju mer koll en skribent har på detaljer, desto mindre behov finns det för transportsträckor.

Tidskapslar

Okej. Den här gången satt jag en trappa ner. Önskade att musiken inte spelades på riktigt så hög volym.

Skämdes jag?

Det var finlandsfärjemusik. Finsk humppa, och gamla godingar. Örhängen?
Jag tänkte bara på heltäckningsmattor. På kromade möbler. På folk som gick omkring och funderade på vad de skulle passa på att köpa nu när de kunde köpa alkoholhaltiga drycker skattefritt. En liter starksprit eller två liter likörer? Likör är ju godare, men vad säger släkten i Finland om man kommer med två flaskor av något sötsliskigt istället för det där starkare som man inte behöver skämmas för att bjuda på efter bastun? Kommer de att tro att man har blivit … svensk?
Sedan undrade jag varför musiken som spelades var lika fastnaglad vid 80-talet som mina finlandsfärjeminnen. Men så förstod jag. I likhet med mig var de ansvariga för musiken instängda i en tidskapsel. Finland och 80-tal. Industrisemestrar. En tid då det var möjligt att ta finlandsfärjan, inte bara från Stockholm och Kapellskär, utan också från Gävle, Sundsvall och Umeå.

Någon gång i slutet av 80-talet, början på 90-talet, slutade jag att – regelbundet – tillbringa mina somrar i Finland. Det berodde på att mina föräldrar inte längre åkte dit lika ofta, men också att jag själv blev äldre. Hade annat att göra på somrarna. Ung-vuxen-saker. Den sista gången som jag tillbringade en längre tid i Finland – en månad! – passade jag på att fylla 18 år. Jag hade åkt dit med en vän, men våra vägar skildes efter ett tag och jag fick gott om tid att ligga i mormors kökssoffa och fundera över livet. Men det är en annan historia.

När jag nu satt där, en trappa ner, slog det mig att många av de andra i Sverige boende finländare, sverigesfinnar/ruotsinsuomalaiset, kanske gjorde samma sak. Slutade att regelbundet besöka Finland under 80-talet. Lade på locket. Kapslade in landet och dess kulturliv i det igenkännbara hos Katri-Helena, Dingo eller varför inte Kari Tapio? Så fast att inte ens Lordi kunde rubba det.

Men skämdes jag?

Nej. Eller jo. Kanske lite till en början, men sedan tog fascinationen över. Vi är mänskliga tidskapslar; fall för antropologer.

Bokcirkelgodis

Gatorna låg fria och jag kunde cykla utan att se mig för. Och jag cyklade. Fort. Inom mig bar jag känslan av en lyckad kväll; en bokcirkelkväll.

Jag hade bråttom, jag hade fått feeling. För läsning.

Det tog bara tre tillfällen i bokcirkeln för att den sega känslan som hörde ihop med läsning kom att ersättas med läslust. Segheten som kom av att jag tillbringat de senaste åren med att studera. Läsa och analysera, läsa och analysera. Tvångsläsning av akademiska texten av den typen som kan få den bästa att somna.

Studierna hade gjort mig kräsen när det gällde skönlitteratur. Om jag ska anstränga mig för att läsa något för skojs skull så får det banne mig vara bra! Kräsenheten som gjorde det svårt att avsluta de böcker som kanske inte var de bästa. Tills jag gick med i bokcirkel. För är man med i en bokcirkel hör det till god ton att läsa ut de böcker som kommer att diskuteras, också de som inte faller en på läppen. Men det var då jag (åter-)upptäckte att en bok mycket väl kan vara värd att läsa även om den inte i förstone tycks vara något att hurra för. Om inte annat än så för den helhet som en avslutad läsning ger.

Det slår mig att läsning i bokcirklar kan jämföras med smågodis. När man står på ICA och ska välja är det lätt, för valet faller på de säkra korten; det som erfarenheten säger är gott. Att vara med i en bokcirkel är som att äta från en annan persons påse. Det som bjuds är sådana där gröna, röda och gula. Sura såklart. Men artigheten tackar och tar emot – fast man föredrar ju lakrits – men så upptäcker man att det nya är uppfriskande. Det öppnar liksom för att önskan att testa annat. Vill testa annat; nu!

Så. Jag hade bråttom hem. Till nästa bok, nästa historia. Det spelar ingen roll om den är god eller ond, bra eller dålig. För nu är den här; läslusten.