Om ett slut, eller två

Ja, allt har ett slut så ock år. Jag ska inte tråka ut någon med en lång sammanfattning av året, utan tänkte klara av det på mindre än femton ord.

Började blogga, och kom igång med skrivandet igen efter en längre tids paus

Så, då var det avklarat och jag har lämnat utrymme för mycket viktigare slut; slutet på historien.

Jag vet hur Alster I kommer att sluta, och inte bara det; jag vet hur de sista orden, den sista meningen, lyder. Det kanske inte är så märkligt med tanke på att jag är inne på mitt sjunde utkast, men jag vet också att jag inte kommer att ändra min sista mening. Den liksom är. Jag kommer inte heller att ändra min första mening, men det är en annan historia - eller ett annat inlägg.

Ja, nu blir det här ett ganska trist inlägg eftersom jag inte låter er ta del av min sista mening. Men det beror inte på att jag är ogin, utan på det där sista-mening-problemet, dvs. spoilervarningen. Inte så att sista meningen i Alster I är i klass med Det var betjänten som gjorde det men den hänger ihop med historien, den bär information. Fördjupar. (Åtminstone hoppas jag att den fördjupar). Är lite mer än ett hejdå.

Jag har en känsla av att den sista meningen ofta att ses som mindre viktig än den första. När den första har som uppgift att dra igång historien har den samma ofta avslutats innan den sista meningen dyker upp. Den sista meningen blir bara ett alternativ till ett hejdå. The end. Eller har jag fel?

Om snö

Jag fick - den av Lacombe illustrerade - Snövit i julklapp. Läste ut Maxence Fermines Snö, och fick Anna-Karin Palms Snöängel.

Jag gjorde också en snöängel. Jag åkte på flera skidturer.

När solen sken gjorde det ont i ögonen. Snön gnistrade.

När vi åkte skidor på en väg över vilken snön tyngt ner träden till valvbågar tänkte jag på Alster I. En gång i tiden innehöll alstret  en beskrivning av liknande valvbågar. Fast sedan tröttnade jag på dem och raderade. Nu funderar jag på att återinföra vinterträden in i berättelsen.

Jag har samlat på tankar om snö, jag har samlat på lust att skriva.
Om några dagar sätter jag igång igen.

Om att lämna utrymme för att ta sats

Det är visserligen några timmar kvar av detta dygn, men eftersom inga tecken tyder på jordens snara undergång så startar jag datorn och öppnar ännu ett dokument. Hittar ett nytt kapitel som ska arbetas igenom.

Efter en genomläsning följer insikten att det är ett av de där putta-och-dutta kapitlen, ett kapitel som inte kräver större omskrivningar eller nytänk, bara finslipning. Så jag börjar tveka. Jag vet att kapitlet som följer är ett av de där omöjliga kapitlen som tar så mycket tid och kraft i anspråk.

Min tvekan har sin grund i vetskapen att jag inte kommer att skriva under julhelgen - det gör jag aldrig, åtminstone inte på denna historia - och kan komma att tappa min skrivflow. För just nu har jag skrivflow, de senaste kapitlen har varit så enkla att jag liksom skriver av bara farten.

Så jag undrar... är det klokt att finslipa ett putta-och-dutta kapitel under den kommande helgen - jag kommer med all sannolikhet att bli klar med genomgången under helgen - bara för att ta en skrivpaus? Borde jag inte lämna det till efter jul, då jag liksom kan ta sats i detta enkla kapitel och hitta ett flyt som - med lite flyt - tar mig igenom åtminstone en del av därpå följande omöjliga kapitlet?

Om domedagar

Det här är ett schemalagt inlägg. Det kanske säger sig självt, klockan bör just ha fört oss över gränsen till ett nytt dygn, den 21/12 2012, dvs. världens sista dag enligt vissa tolkningar av Mayakalendern.

Så. Kanske håller jag som bäst på att fly kometen/zombierna/tsunamin, kanske är jag ute på stan och plundrar; samlar på mig förnödenheter innan jag, i ilfart, far upp till torpet? Vem vet vad jag gör om domedagsprofeterna visar sig ha rätt. Jag tror dock inte att jag sitter och bloggar, skriver gör jag nog inte heller. Så det är liksom bäst att skriva sina sista ord så här i förväg. Tänkte jag.

Men så är det ju möjligt att dessa inte är mina sista ord, Kanske ligger jag som bäst och sover? Kanske vaknar jag om några timmar, och tar mig till jobbet. Kanske köper jag några sista julklappar, gör lite saffranspraliner och skriver. Kanske visar det sig trots allt bli en helt vanligt fredag, kanske är världen inte över.

Om vad jag läser när jag inte har tid att läsa

Det brukar vara något av ett problem, det här med att jag - när jag skriver som mest/bäst - inte tycker mig ha tid med läspauser. Det är ju då som behovet umgås med andra ord än mina egna är som störst.

Men så kom jag på lösningen; jag lånar de tunnaste böckerna som jag hittar på biblioteket. Det där som knappt orkar över hundra sidor, eller de där som med nöd och näppe tagit sig över två hundra. Böcker som det är möjligt att läsa på några timmar, kanske en kväll.

Jag kan redan nu säga att strategin - tunnast är bäst - har visat sig vara riktigt intressant.

En kort notering om Bilbo och Tove Jansson

Gollum och Bilbo enligt Tove Jansson

Man läser, man betraktar en berättelse genom sitt inre öga, föreställer sig. Det händer ibland att man får veta hur någon annan föreställt sig samma berättelse, t.ex. när en bok blir film. Eller när man stöter på en illustrerad utgåva av en bok. Då kan det hända att man blir grinig, eller imponerad.

Förra året råkade jag hitta ett exemplar av Tolkiens Bilbo i bibblans magasin. Ni vet den där utgåvan med Tove Janssons illustrationer. Eller hade ni missat att Jansson hade föreställt sig Bilbo och Midgård? Det hade i alla fall jag.

Hursomhelst.

Jag hade ju inte riktigt föreställt mig Bilbo eller Midgård på samma sätt som Tove Jansson. Det är inte alls mina inre bilder, vem tänker på Muminvärlden vid en läsning av Bilbo? (Inte Peter Jackson i allafall.) Men jag blir inte grinig, inte heller imponerad, bara så där varm inombords. Jag älskar Jansson illustrationer. Det är liksom så himla fel att de blir rätt.



ps. rätta mig om jag har fel men visst har Tove Janssons Bilbo kommit i nyutgåva?

Om en lyckad research

Den lyckade researchen handlar inte om skrivande, men research som research, tänker jag, och gör ett inlägg av det. Researchen hör ihop med huset som jag och sambon köpt, det där renoveringsobjektet.

Lite bakgrund, kanske?

Ok. Någon gång på 70-talet tyckte husets ägare att de fönster som satt på huset var alldeles för omoderna - vilket ledde till att personen bytte dessa till alldeles hypermoderna 70-tals fönster. Dessa fönster a lá 70-talets energikris blev små - kanske för att de inte skulle släppa ut värmen, kanske för att man på den tiden tyckte att små fönster var det finaste som fanns.

Jag och sambon tycker lite annorlunda, vi tycker att huset har förlorat sina proportioner. Det ser inte bara knasigt ut utan är direkt fult. Fult fult fult. Men hur såg de ursprungliga fönstren ut? Frö att hitta svaret tog vi oss, under förra lördagen, till biblioteket i den kommande hemkommunen för att spana in lokalsamlingarna. Eftersom huset är ett gammalt arbetarhus så kan det ju vara med i någon bok om ortens lokalhistoria.

Väl inne på bibblan möter vi en grupp pensionärer som sitter och julpysslar.

"Vad roligt, kommer ni för att pyssla?"

Vi beklagar och berättar om vår egentliga ärende. Då blir det liv i stugan - det visar sig att det är hembygdsföreningen som håller i julpysslet. Vi får hjälp att leta i olika böcker, vi får tips på vart vi ska vända oss. Vi får också reda på att det en gång stod en simhall nedanför vårt hus - 10-meters bassäng; nakenbad för kvinnor på fredagar, detsamma för män på lördagar - telefonnummer byts och trots att vi inte hittar någon bild så känner vi oss glada. Vilka trevliga och hjälpsamma människor det bor i den blivande hemkommunen. Och varför tänkte jag inte på att vi kunde vända oss till hembygdsföreningen på en gång?

Det kunde ha slutat som en lycklig påminnelse om hembygdföreningarnas kunnighet om bygden, men icke. För när jag på söndagskvällen kollade e-posten så låg den där; bilden på vårt hus så som det såg ut någon gång före 2.a världskriget!

Fint va? Och kolla in de fina fönstren - hur kan någon ha fått för sig att byta bort dem?

Så, över till dagens lekton i research. Vill ni veta något om bygden - vänd er till hembygdsföreningen! Där finns både kunskap och människor med kontakter. Ett bonustips är också att vända sig till släktforskarföreningar om man behöver hjälp med lite "historiska grejer".

Om Vårens böcker och debutantporträtt

 

Det är något av en höjdpunkt, det här när Svensk bokhandels (SVB´s) släpper sin katalog över de kommande böckerna.  Förra veckan landade katalogen för vårens böcker på informationsdiskarna i biblioteket. Och jag, jag dök som en hök för att kolla in debutantporträtten.

Jag älskar dem; debutantporträtten. Både de långa och korta. Både dem som börjar med ett ”Hej” eller de som kastar sig in i handlingens centrum utan att hälsa. Både de som är i sitt slag och de som inte utmärker sig. Jag är barnsligt förtjust i att läsa om hur allt började, varför en debutant började skriva, varför en viss historia kom att bli Debutromanen.

Jag bläddrar och läser. Jag undrar vilka av debutanterna jag kommer att läsa, undrar vilka av dem kommer att komma med ytterligare en bok, en tredje. Vem kommer man att skriva om i tidningar? Får någon av dem Augustpriset? Jag undrar hur länge det dröjer tills någon, vars resa jag har följt på nätet, finns bland dessa porträtt. Hoppas inte alltför länge.

Om en tillmötesgående omskrivning

Jag känner Alster I väl. Så väl att jag redan innan jag läser igenom ett kapitel vet var jag kommer att snava; jag vet precis vilka stycken jag måste skriva om. De där styckena, meningarna eller händelserna som jag aldrig riktigt får till; det där som jag skjuter på till nästa omskrivningsomgång, och nästa. Och nästa. När jag öppnar ett kapitel är jag alltså beredd.

Trodde jag.

I förrgår visade sig att jag i den förra omskrivningsomgången lämnat en överraskning åt mig själv: jag hade raderat alla hinder i kapitel 4. Raderat alla de där styckena, meningarna och händelserna som jag tidigare snavat på.

Ok, texten är lite stolpig, det finns luckor. Men jag snavar inte. Jag saknar inga "älsklingar", jag fastnar inte utan får ett skrivflyt. Jag hoppas att jag även fortsättningsvis kan ägna mig åt denna form av tillmötesgående omskrivningar.

Om en deadline

För några år sedan gjorde jag den olyckliga upptäckten att jag inte dör om jag missar en deadline. Upptäckten var olycklig för att jag sedan dess har haft svårt att hålla en. För visst har jag satt upp deadline för Alster I - när jag kommer in i skrivperioder brukar den befinna sig ungefär ett halvår framåt i tiden - men eftersom det saknas verkliga hot så har det blivit alltför lätt att skjuta på datumet.

Jag sitter i en något annorlunda sits just nu.

Jag och min sambo är på väg att köpa ett hus; vi har ett kontrakt (med förbehåll eftersom vi måste vänta in sotarens utlåtande om skorstenen). Huset som vi har siktat in oss på är inte vilket hus som helst utan ett renoveringsobjekt.

Så. Om allt går som det ska kommer jag att ha en deadline för Alster I om fyra månader - den 1.a april - då vi får besittningsrätt. Det är inte själva flytten som avgör datumet, det är mitt andra intresse; att renovera. Att planera, skapa och bygga om. Lite som att skriva men mer ... fysiskt. Jag vet att renoveringen kommer att ta mycket av den tid som nu ägnas åt att skriva.

Fyra månader. 20 kapitel kvar att skriva om. Kommer jag att klara det?

Det låter lite med 20 kapitel, men jag skriver långsamt. Särskilt när jag skriver om en befintlig text. Särskilt när åtminstone fyra av dessa kapitel är såna där omöjliga kapitel som det tar så lång tid att ta sig igenom. Särskilt när de sista fyra kapitlen mer liknar hastiga anteckningar än färdiga kapitel. Särskilt när hybrisen har en förmåga att åtföljas av starka tvivel.

Fyra månader. Det är en ganska lång tid. Visst kommer jag att klara det?

BTJ Förlag söker (fackboks-) manus

  

Efterlysningen låg i inkorg igår, tillsammans med häftet från BTJ (Bibliotekstjänst) - ni vet det där häftet med annotationer, recensioner; häftet utifrån vilket bibliotekarierna beslutar om vilka böcker som ska köpas in.

Nu visar det sig att BTJ förlag söker efter manus. Inte skönlitterära, dock.

Så. Är du insnöad på en genre? Kan du allt om romance? Om maskiner som får fnatt?  Enögda pirater? Har du självförtroende nog att skriva en litteraturförteckning eller fackbok som bibliotekarier kommer att använda sig av som vägledning? Vet du allt om en författare, kan du skriva en folder med författarporträtt? Eller om romaner om det övernaturliga?

Min favoritgenre är dystopier. Ju sämre det går för mänskligheten - desto bättre. Men tyvärr räcker inte min kunskap till en litteraturförteckning. Men det kanske finns någon genre-nörd därute, en som känner till både högt och lågt om sin genre? Någon som kan vaska fram guldkornen så att bibliotekarierna i sin tur kan tipsa läsarna...?

Livsnödvändigt att skriva?

Ofta tycker jag mig läsa uttalanden - av både etablerade och blivande - författare där de menar att det är livsnödvändigt för dem att skriva. Vad de inte säger något om är hur detta livsnödvändiga uttrycker sig.

Varför är det livsnödvändigt, vad händer när de inte skriver? Blir de deprimerade? Förlorar meningen med livet, börjar dricka? Vad?

För mig är det inte livsnödvändigt att skriva. Däremot mår jag bra, riktigt bra, under de perioder då jag skriver; jag känner att livet får en helt annan helhet. Jag kan inte säga om det beror på skrivandet i sig, eller om själva skaparakten får mig att känna att jag åstadkommer något. Att jag åtminstone försöker.

Något som jag med säkerhet kan säga är att jag, i de perioder som jag är inne i skrivandet, blir grälsjuk och tonårstrotsig om/när jag hindras att skriva. Jag stressas av allt, också av sådant som jag i vanliga fall skulle tycka var riktigt trevligt. Men gör det skrivandet till en livsnödvändighet?

Är det någon annan som har tankar kring skrivandet som livsnödvändigt?

Om en skrynklig fredag

Det här borde ha varit en av de där perfekta fredagarna. Jag är ju ledig. Det här borde ha varit en fredag med sovmorgon. En av de där fredagarna då jag är ensam hemma. Äter långfrukost. Läser bloggar. Och då menar jag inte att jag läser de senaste inläggen utan att jag läser igenom en blogg från det första till det senaste inlägget. (På sista tiden har jag lyckats hitta så många bra bloggar och har så mycket intressant läsning att se fram emot!) Efter en förmiddag av bloggläsning kunde jag ha satt mig vid datorn för att skriva.

Men så blev det inte. 

Idag har jag följt en besiktningsman på en rundtur i ett gult hus. Ett hus som vi med all sannolikhet kommer att köpa. Efter hemkomsten slocknade jag - har lagrat trötthet under två intensiva veckor - väcktes vid tvåtiden av ett telefonsamtal och kunde inte somna om. Nu sitter jag vid datorn, fortfarande skakis av trötthet, bekymrad över att jag inte kunde ägna förmiddagen åt bloggläsning. Det är så vilsamt, så avstressande. Att läsa om andras skrivande ger mig en sådan kick att skriva själv. 

Men så blev det inte denna skrynkliga fredag.

Eller vänta... Är det det inte lite väl tidigt att dra ett streck över denna fredag, klockan är ju knappt fyra på eftermiddagen? Innan kvällen är över borde jag hinna med att läsa igenom åtminstone en blogg från början till slut? Visst hinner jag fortfarande nicka igenkännande och få en kick till att skriva vidare på Alster I? Visst har jag fortfarande tid att släta ut denna skrynkliga fredag?

USBtypewriter

Om jag någon gång bestämmer mig för att skaffa ett 

externt tangentbord så bör det väl ändå bli den här..?

(Från Etsy)

Utkast 7

När jag läser om Stephen Kings Att skriva påminns jag om det; om de himlande ögonen, om det härreguuande, som var min reaktion när en vän sade att King, i nämnda bok, ska ha berättat att han skrev/skriver om en bok flera gånger innan han anser att den duger. Det är åratal sedan vännen berättade detta, så länge sedan att jag inte längre minns hur många utkast det handlade om (fem? sex? sju? fler? färre?). Jag minns bara att det kändes som galet mycket jobb för en ynka text/bok/manus. Vem orkar?

Jag himlar inte längre med ögonen. Jag härreguuar inte. Inte nu när jag själv är inne på det sjunde (7.e!) utkastet (eller omskrivningen) av Alster I. Ovanpå detta kan berättas att de första årens skrivande inte räknas till ett utkast. Då handlade det mer om inkast; att kasta in idéer, att prova dem. Vad vill jag egentligen skriva om? Hur ska det sluta?

Utkast 7. Det låter som galet mycket jobb. Och det är det. Och samtidigt inte. För alla utkast är inte fullständiga. Om jag har fastnat med något kapitel har jag låtit det stå i anteckningsform, tagit mig vidare. Vissa kapitel har varit fulla av luckor, eller av meningar som ska formuleras om. Sådant som jag inte orkar ta itu med, inte haft lust med när en annan idé pockat. Sådant som jag lämnat för att ta mig vidare.

Det som skiljer Utkast 7 från de tidigare utkasten är att jag nu strävar efter att skriva fullständiga kapitel. Inget får lämnas halvfärdigt. Det här utkastet kommer att läsas av andra. För ja, jag har kommit till en punkt då jag inte längre själv kan bedöma texten. Jag behöver feed-back, jag behöver bitande kritik och lovord.  Håller det? Är det bara en dagdrömmares fria fantasier? Jag behöver allt detta för att kunna skriva en Version 1. En sådan där, ni vet, som får prova lyckan ute i världen.

Om en omskrivning

Inget av det som jag skriver duger.

Jag skriver, tycker att jag har det. Skriver lite till. Raderar. Raderar lite till, tycker att det som nyss dög är uselt. Irritationen stiger, jag förstår inte varför det ska vara så svårt att få karaktären att förflytta sig från ett sammanhang till ett annat. Allt som saknas är några futtiga rader. Någon ynka mening.

Strategin för kvällen är att lämna "förflyttningen", och ta vid där karaktären befinner sig i sitt nya sammanhang. Den delen av kapitlet kräver inga omskrivningar, bara lite puttande och duttande.

Jag hoppas att strategin håller.

Hello måndag!

Vilken efterlängtad måndag, vilken efterlängtad vecka! Inte för att det händer något, utan just för att det inte händer något.

Förra veckan fylldes av kvällsarbetspass, födelsedagskalas, teater, bokcirkel, en tvådagarskonferens. Lägg till städning inför fotografering (inför försäljning) av radhus, och helgförmiddagar som ska ägnas åt att övningsköra i stan. En vecka som jag i vanliga fall skulle ha betraktat som intressant. Nu var den bara störande. Ett hinder för att skriva, ett hinder för att blogga (inte för att jag i vanliga fall direkt spammar min blogg med inlägg...).

Den här veckan har jag inga ursäkter för att inte skriva. Den här veckan har jag inga ursäkter för att inte ta mig igenom det där kapitlet där jag fastnat (ja, jag vet, det tar galet lång tid för mig att skriva om vissa kapitel). Jag känner en sådan tillförsikt inför den här veckan, jag skålar i champagne (eller höjer åtminstone min morgonkaffekopp) för att det äntligen är måndag!

"Trend 1: Tjäna pengar på slaskhögen"

Det kom till trender på e-boksmarknaden. Den första trenden som presenterades var att "Tjäna pengar på slaskhögen". Slaskhögen, d.v.s. böcker av egenutgivarna.

Slaskhögen.

Föreläsaren betonade att inte alla kallade den för slaskhögen, men menade att det inte var helt ovanligt. De som satt i föreläsningssalen, däribland jag, fick veta att vissa förlag skaffar dotterförlag i annat namn för att ta hand om dem, böckerna av egenutgivarna, för att inte förknippa dessa böcker med det etablerade (finfina?) Förlagsnamnet.

Det låter så krasst. Som om man rotar igenom en riktig köckenmödding för att hitta några kronor eller tior som man kanske har missat. Så krasst.

Jag har inga planer på egenutgivning av Alster I, inte ens om jag inte finner lyckan hos de etablerade förlagen, men ändå kändes det i själen. Jag tänker på all tid som ligger bakom varje manus. Jag tänker på alla de drömmar som man hinner drömma om sitt manus. Jag tänker på all besvikelse som refuseringar måste medföra. Jag tänker på hur man reser sig, börjar drömma den återstående drömmen; att kunna ge ut sitt manus som e-bok. Jag tänker på att ingen drömmer om att ens verk ska betraktas som en del av "slaskhögen".

Om en ålderstigen dator

Jag påminns om tingens förgänglighet när jag upptäcker att det gått en kvart sedan jag tryckte igång datorn - och den fortsätter att hälsa mig välkommen. Bekymrad över att behöva stirra på en text som tidigare bara flimrat förbi lägger jag örat mot datorn. Lättad lyfter jag på huvudet - bara för att upptäcka att det som jag tog för ljudet av en arbetande dator är ljudet av katten som spinner.

Det är inte ett helt nytt beteende, det började för några veckor sedan. Jag undrar om datorn har börjat känna sig trött, kanske som en äldre dam? En som inte riktigt kan göra saker i samma takt som i den gjorde i sina ungdoms dagar. Om det går sju hundår på ett människoår, hur många datorår går det på våra år? Jag tror att mig minnas att jag har hört att en dator håller i 3-4 år. I så fall borde ett datorår motsvara ca 26 människoår? I så fall är ju min dator hela 182 år! Aj, aj, aj, då är ju datorn en riktig gumma!

Så jag väntar tålmodigt - och det visar sig att datorn orkar en kväll till. Det känns skönt. Kalla mig sentimental, kalla mig vidskeplig. Men jag vill gärna skriva färdigt Alster I på just den datorn. (Som alltså inte är den som jag använder för att skriva mina blogginlägg.)

Om vad jag gör för att komma vidare

Det går trögt, det här med att ta sig igenom det omöjliga kapitlet som jag skrev om för två veckor sedan. För ja, jag är fortfarande där (ok, jag tog lite semester från det). Visserligen har själva kapitlet lagt sig tillrätta. Det som utspelar sig i kapitlet hänger numera ihop med resten av historien, ihop med karaktären som för talet. Nu säger kapitlet något om Karaktär P. Det kommer (nog) att fungera den här gången.

Det är bara det att. Att, att, att.

När jag äntligen har "hittat" kapitlet känns det som ett första utkast. Det är så mycket som måste skrivas om. Småsaker som ska stuvas. Så många beslut som ska tas angående vad som kan stå kvar, vad som behöver filas. Jag drar mig för att arbeta med det eftersom den kommer att kräva så mycket energi. Eller drog mig för att arbeta med det, ända tills gårdagen. Då föll lösningen på plats, som av sig själv.

Så vad är tricket?

Att radera. Att ta bort varje ord, varje mening, som jag snavar på. Det kräver sin lilla radering, kapitlet förkortas oroväckande. Men i slutändan kommer alla raderingarna att göra kapitlet mer lättarbetat. I vissa lägen är det ju trots allt enklare att tänka helt nytt än att fila på varannan mening.

Om att se sina bloggtexter genom översättaren

Jag hittar Googles översättare. För skojs skull lägger jag den till mina gadgetar. Översätter mina egna texter till engelska. Jag börjar att läsa. Det börjar att klia. Det känns som att jag måste börja korrigera mina texter. Det känns som att jag måste skriva dem igen.

Men det är ju inte jag som väljer fel ord. Det är översättaren. Jag påminner mig om att en av reglerna för att skriva "bra" webbtexter är att hålla dem enkla. Så att översättaren - som alltid översätter till engelska i första hand - kan ge begripliga texter.

NoNaNoWriMo

 

November, den perfekta skrivmånaden. En kura-skymning månad, hela månaden lång. Kallt och mörkt. Regn. Har man tur så faller det snö – åtminstone så pass att det blir lite ljusare.

November, skrivmånaden. NaNoWriMo, National Novel Writing Month, en månad där 50 000 ord är målet. Vinnare är alla de som når målet.

Jag känner mig - som vanligt - lockad. Vill ägna månaden åt att skriva. Men för min del blir det - som vanligt - NoNaNoWriMo; för jag ska inte börja på en ny historia, ska inte få ur mig 50 000 ord. 

Jag följer ordräknare på olika bloggar. Undrar vad det är för historier som berättas. Blir det kura-skymning-historier? Historier där mörkret faller ikapp med regnet. Eller drömmer sig NaNoWriMo författarna drömmar fjärran från november? Drömmer om dagg, om lukten av solbränd hud? Jag undrar om någon av historierna blir en bok, en som också jag kommer att läsa.

Jag drömmer om en tid då jag kan låta november vara en månad av bekymmerslöst skrivande. Att räkna ord, nå 50 000; att känna mig som en vinnare. Kanske nästa år?

Vinterscen

Utanför kontorsfönstret faller snön. Jag längtar tillbaka till torpet, till brasorna i vedspisen; i rörspisen.

Men jag sitter på jobbet. Tittar på snön som faller, kollar upp tågtider. Ska åka till Sthlm; till bokmässan som hålls i Finlandsinstitutet.

Halloween på torpet

Jag glömde cd-boken med spökhistorier hemma. Lika bra det. Vill ju våga sova också.

Om flödesskivande och villovägar

Det händer mitt i skrivandet, det där med att jag tvingas fundera över flödesskrivandets oädla konst.

Det börjar med att jag hittar en tråd, en idé. Så jag skriver. Är rätt nöjd, faktiskt. Tills jag skriver något som jag inte har planerat att skriva - men ändå fortsätter att skriva eftersom det går av bara farten. Någon skulle kanske säga att det är just här som "berättelsen får ett eget liv" eller att "karaktärerna tar över". För mig har det just inneburit att jag har hamnat på villovägar.

Det är inget fel på texten. Orden, meningarna, passar in. Blir rätt bra. Ett logiskt led. Det är bara det att. Att, att, att.

Flödesskrivandet har lett mig ut på en enkel väg. För enkel, rätt trist faktiskt. Återigen sitter jag med en halv sida "älsklingar". För en stund försöker jag få "älsklingarna" att passa in i helheten. Inser sedan att jag är ute på villovägar. Det är svårt att hitta tillbaka. Svårt att tänka nytt när jag just tänkt ... rätt? (Rätt så ointressant?)

För att ta mig tillbaka till texten, tillbaka från villovägarna, tvingas jag använda mig av flödesskrivandets ädla kompanjon; delete-knappen.

Om omöjliga kapitel

Ok. Jag går igenom två kapitel sedan fastnar jag. Inte oväntat, men lika irriterande varje gång.

Varje gång?

Ja, varje gång. Det är nämligen samma kapitel som jag fastnar med varje gång.

När det finns kapitel där jag bara behöver putta här, dutta där, för att allt ska falla på plats så kräver dessa kapitel stora omskrivningar. Jag placerar karaktären - i centrum för kapitlen - i olika sammanhang, jag omger henne med olika personer. Hon är i färd med att göra det ena i ett utkast och det andra i ett annat. Men inget fungerar.

Ok. Nu föreslår någon kanske det mest uppenbara

Varför inte skippa kapitlen?

Det går inte. Att skippa kapitlen är att skippa en karaktär. Utan denna karaktär finns det ingen berättelse. Punkt.

Ok. Lite bakgrund, kanske?

När jag en gång i tiden fick den första vaga antydan till berättelsen var det just med denna karaktär som allt började. Jag hamnade i mitt första skriv-flow och sida upp och sida ner fylldes av "Karaktär P". Genom åren har allt som jag då skrev om Karaktär P ändrats; det har blivit en helt annan berättelse. Grundhistorien är densamma, men karaktärerna har blivit tydligare. Också Karaktär P är tydligare. Jag har koll på henne, så varför har jag så svårt att skriva om henne? Varför duger inget av de sammanhang jag placerar henne i?

Eller duger de? Tänk om det bara är jag som vill mer än vad Karaktär P vill? Vad skulle hända om jag i denna omskrivningsomgång inte skriver om allt utan bara puttar och duttar? Värt att prova.

Om att åter närma sig en text

Det tar några dagar från att jag drömt den obehagliga drömmen, som jag skriver om i mitt förra inlägg, till att jag sätter mig framför datorn; vid berättelsen. Jag drar på det av rädsla för att texten är dålig. Samtidigt undrar jag hur länge sedan det var som jag senast gjorde ett samlat försök att skriva. Jag tror att det var mer än ett år sedan, förutom några enstaka tillfällen som inte har lett till skriv-flow.

När jag öppnar de första kapitlen känner jag lättnad. Det går att läsa det som jag har skrivit, det är inte så där uselt som jag ville minnas att de var. Det sköna med att låta texten vila så länge är att 1) jag är inte lika angelägen om att hålla fast vid "älsklingar", och att 2) jag har glömt texten, det som jag ville säga, och kan se vad det är jag faktiskt säger. Det blir enkelt, eller enklare, att skrota idéer som inte leder någonstans.

Den första meningen (kap 1) som jag känt obehag inför, men varit oförmögen att ta itu med tidigare, går att ändra med några tangenttryckningar. Var det inte svårare än så? Att ändra det som jag tidigare skrivit om och om igen men utan att kunna se vad det är som stör? Jag känner hopp. Jag tror att jag kan komma igång nu, tror inte att denna skrivaromgång kommer att bli en av de där en-dagars-akterna som jag ägnat mig åt under det senaste året.

En andra chans

Det händer att jag drömmer att jag lämnat ifrån mig Alster 1 (romanen). Senast det skedde handlade drömmen om att jag hade förkortat berättelsen och skickat in den till en novelltävling - en högst tveeggad upplevelse. På samma gång som jag - givetvis - önskade att jag kunde vinna en plats i en antologi, och de pengar som vinsten bestod av, ville jag på inga villkor vinna. Varför, varför, hade jag handlat som jag gjorde?

Ju längre drömmen led, dess värre blev min ångest. Jag önskade att jag kunde göra det ogjort! Jag skulle ha gjort vad som helst för att få en ny chans; en möjlighet att skriva den där historian som jag en gång började skriva på. Den där som jag ville/vill berätta, inte en historia som jag tröttnat på och slängt på skräphögen.

Så. Det var visst en dröm. Jag fick visst en ny chans. 

Drömmar är intressanta. Intressantast är de drömmar som går under ytan, de som sticker in sina kletiga fingrar i önskedrömmarna och vill förstöra. Drömmar som påminner om det som en gång setts som viktigt, det som fortfarande är viktigt men blivit bortprioriterat. Dessa drömmar får morgonen att kännas som en lättnad; som en ny chans.

Visst tar jag chansen?
 

På besök i en annan slags historia

Jag befinner mig mitt i ett samtal när jag lägger märke till kvinnan. Hon står ett tiotal meter ifrån mig, men verkar inte ta notis om mig. Så jag fortsätter mitt samtal. Ända tills hon höjer rösten.

Den här gången ser hon på mig. Hon är upprörd. Akustiken gör det svårt att höra allt som hon säger men jag förstår att hon är arg för att jag inte gör något. Att jag låter mannen slå kvinnan utan att försöka förhindra det. Men hon flackar med blicken. Jag blir osäker. Är det verkligen mig hon vill något?

Jag vänder mig om för att se om hon i själva verket talar till någon bakom mig, det är ju ditåt hennes blick flackar. Men där står ingen. När jag åter vänder mig mot henne utbrister hon

Ja! Just det!

Som om jag äntligen gjort mig mödan att se vad det är som pågår.

Jag inser att jag har hamnat i en annan slags berättelse. I en historia som utspelar i kvinnans sinne; en där en man tillåts slå en kvinna. Jag blir en karaktär som inte bryr sig, en av dem som ser men inte gör något.

Novellhybris

- eller oförmågan att låta en novell vara en novell.

Det började någonstans mitt i novellskrivandet, då jag klivit över den tröskel varefter det blir enkelt att skriva - när jag vet vad jag vill berätta. Det var då som jag började se novellen som en del av en större helhet; en novellsamling, kanske? En idé föder en annan och jag sitter med utkast och anteckningar till flera noveller. Det blir enkelt att skriva, att fokusera på tio sidor i istället för att försöka hålla greppet om hundratals sidor. En samling utan kravet på att en förändring på sidan åtta medför att jag måste ändra något på sidan ditt och sidan datt i tre andra noveller.

Men så händer något. Den röda tråden blir tydligare, den där personen som binder novellerna samman blir tydligare. Jag börjar tvivla på att det är noveller som mina tankar rör sig kring. Är det inte i själva verket en roman? En där flera personer medverkar för att berätta en historia?   

När jag inser det släpper jag novellerna. Inte för att historien är trist, tvärtom är den - som det brukar vara med nya historier - högst intressant. Jag släpper den för att jag inte vill dra igång ett nytt romanprojekt. Inte nu. Jag lägger novellerna i den digitala byrålådan. De får ligga där tills min novellhybris har gått över, tills jag åter kan se dem som enstaka noveller. I mitt stilla sinne undrar jag varför jag inte kan låta en novell vara en novell. Jag undrar också om det här är anledningen till att jag aldrig skriver noveller...

Mo Yan

Hm. Jag har inte läst Mo Yan, det här kan bli riktigt intressant. Bra gjort av Akademin att äntligen ge oss ett boktips, eller två. Ok, tre då (för vad jag förstod - har dock inte dubbelkollat - så är det endast tre av hans böcker som är översatta till svenska).  

Om vad jag väntar mig av dagens tillkännagivande

Jag tror mig minnas att det började med Pamuk, det där med att jag började samla kulturellt kapital genom att jag faktiskt kunde relatera till innehållet i nobelpristagarens böcker redan när pristagaren tillkännagavs.

Alltså; jag hade läst - åtminstone några av - pristagarens böcker. (Nåja, nu är de pristagare som följer Pamuk kända för andra än bara akademiledamoterna - så de kanske inte ger så höga kulturpoäng - förutom kanske Pinter..?) Hursomhelst. Vad jag insett under dessa år, då jag berusat mig genom mitt höga kulturella kapital, är att jag saknar att inte känna till pristagaren på förhand. Vad jag vill är att introduceras till ett författarskap som jag har missat. Vad jag vill är att någon annan gör grovjobbet med att läsa sig igenom världslitteraturen och vaska fram guldkornen.

Så vad jag väntar mig av dagens tillkännagivande är alltså följande:

1) Att det inte är en dramatiker 2) Att det helst inte är en poet - såvida denna/e inte är av Szymborskas kaliber 3) Att jag aldrig hört talas om författaren 4) Att det på inga villkor är någon som jag försökt mig på men inte tyckt om 5) Att det inte är en förhandstippad - amerikansk - man 6) Om det prompt måste vara någon jag känner till och ser jag att det är en kanadensisk kvinna - det finns flera så det är bara att välja en 7) Att det är en författare som klår både Morrison, Saramago och Gao (svårt, jag vet).

Tack på förhand!

En notering om inkonsekvens

Väl en trappa upp möttes jag av en man som ansåg att vi genast skulle förbjuda Facebook på bibliotekets datorer. Inget märkligt i att mannen var upprörd på grund av att flickor utnyttjades i detta forum - ”och så är det bara att titta på bilderna på bibliotekets datorer” – utom i hur snabbt han tappade sin trovärdighet när han möttes av motstånd.

Jag hade knapp börjat förklara varför jag inte ansåg att man ska frånta möjligheterna att använda ett social forum, innan han övergick från att värna om flickors integritet till att ösa sitt förakt över inkompetenta kvinnor ”hade det varit män som …” då minsann blablabla.

Fascinerad över hans usla skådespelarkonst, nyfiken på vad hans egentliga agenda var, kan jag inte annat än att sucka över den inkonsekvens en viss typ av personer visar när de möter motstånd. Ok, inte kanske bara ”en viss typ av personer”, visst kan vi väl alla tappa masken någon gång? Om det finns något som vi inte riktigt känner för, men tycker att vi borde känna för, visst kan det då hända att den bästa av oss glömmer hur man argumenterar för det? (Eller när vi försöker att ta till argument som inte kommer från våra övertygelser utan från en ”korrekt åsikt” som tror mottagaren håller sig med, men där det visar sig att vi tar fel?)

Efter att ha suckat färdigt funderar jag om det inte är mer vanskligt i det skönlitterära skrivandet. Det är ju här som en författare skapar karaktärer som är skiljer sig från författarjaget? Det borde vara få författare som - av misstag - låter sina karaktärer vara inkonsekventa på ett så tydligt sätt som ”Facebook-mannen” - för mer än så jobbar man väl med sin text? – men visst sker det. De flesta har väl någon gång läst en bok eller två där karaktärerna – förutom att de är öppet klichéartade - saknar trovärdighet på grund av - om ock vaga – inkonsekvenser i beteendet…?

Om en mässa

Visst, jag packade mig därifrån redan på fredagen. Några timmar efter att allmänheten släpptes in släpptes jag ut. Då hade jag gjort mitt i montern, plockat åt mig det gottaste (godiset) och köpt The Fantod PACK - "revealing you at your worst" - av Edward Gorey. Då hade jag gått runt, runt, i timmar och tänkt att jag sett allt - tills jag insåg att jag inte alls sett allt och gick lite till.

Jag har, ärligen, lite svårt att skriva om mässan. Jag vet bara inte vad jag ska tycka om den. Det har gått några dagar och det enda som jag kan dra mig till minnes är mina ömma tår - trots att jag hade hyfsat bra skor.

Kanske saknar jag något intressant att säga, tycka, eftersom jag for dit på arbetstid för att göra arbetspass? Kanske hade det varit annorlunda om jag hade åkt dit för att möta litteraturen, för att mingla? För att tävla om vem som kan få syn på flest författare? För att knyta kontakter och för få ansikten?

Så jag skriver inget mer. Inget mer än att jag blev lite sugen på att läsa Mikael Niemis Fallvatten.

Det finns inga groupies i bok-utlånings-branschen

Eller:

Behöver jag ens nämna att jag befinner mig i Göteborg just nu?

Det fragila utkastet

Jag ligger i sängen med det första utkastet i händerna.

"Jag kan läsa det om du vill.", säger han.

Jag svarar att det inte är möjligt. Det är ju det första utkastet. Möts av oförstående. Förklarar vidare.

"Det är liksom ingen färdig text. Bara ett utkast där jag ska få koll på händelserna, förloppet, utrymmet som händelserna kräver. Det går ju inte att läsa det här!"

Kanske är jag ensam om det här, det här med att skriva oläsliga första utkast. Det här med att sätta punkt bara för att genast fundera hur jag kan ändra - förbättra - berättelsen. Nej, inte fundera; det är inte planen. Planen är att skriva en färdig text bara så där. Att sätta punkt och vara nöjd. Jag har aldrig varit med om att planen gått i lås.

Som häromdagen när jag äntligen satte punkt för en novell. Där satt jag och kände den där lilla glädjen. Så avslappnad i sinnet att jag plötsligt började citera en av Shakespeares sonetter - alltså den där sonetten som jag aldrig kan dra mig till minnes när jag försöker. Och så händer det, stroferna leder mig till tankar som leder till tankar som leder till att jag beslutar mig för att ändra gången i novellen... Ja.

Ok. Det är visst inte alls så att det första utkastet är ickeläsvänligt bara för att jag råkar få en ny tanke. Jag skriver utkastet för att få koll på själva novellen, sitter inte och filar på texten för att den ska vara bra (been there, done that; never finished) utan skriver för att föra berättelsen framåt.

Det är klart. Jag skulle kunna ge det första utkastet till andra att läsa; vilka mer än de som inte vet vad jag "egentligen" vill säga med texten är bäst lämpade till att säga om jag överhuvudtaget lyckas föra fram något som är begripligt? Men nej. Varför skulle jag vilja låta någon läsa ett alldeles för fragilt utkast där jag inte har gjort mitt yttersta på alla berättelsens/textens plan? Och inte bara riskera kritik mot den novell som redan är på väg att ändras, men också kritik mot mina planer att överhuvudtaget skriva något?

Ett rejält gräl rensar dina bokhögar

Mm. Fast inte så rejält, mer så där småtjurigt. Så där att du vägrar befatta sig med den som du just grälat med. Eller inte grälat; blivit så där irriterande irriterad på. Och eftersom han befinner sig nere så måste du upp; för att inte vara på samma våningsplan.

Det enda som finns att göra på det övre våningsplanet är att läsa; och det resulterar i att bokhögarna minskar med tre böcker. Riktigt imponerande, när var det som du senast läste tre böcker på en kväll?

Ok. Egentligen läste du bara ut en hel bok, dvs. Anja Snellmans Ivana B (riktigt, riktigt bra, tyvärr bara tillgänglig på finska - än så länge?). Den andra boken, romanen, snabbläses bara för att få lite koll vid läsningen av den tredje boken; en doktorsavhandling om den andra boken (och det var visst bara vissa delar av doktorsavhandlingen som är intressanta att läsa).

Innan det är dags att somna är du riktigt nöjd med den grälsjuka dagen; bokhögarna minskade ju med tre böcker. Plus den där som du hade hemma för att kolla om det var någonting att ha och det var den ju inte.

Fler grälsjuka dagar åt folket?

Om improvisationskonst

Jag stod bredvid soffan, den som kvinnan som svarade i sin mobil satte sig tillrätta på. Det var något med kvinnans röst, tonläge, som fick mig att lystra till. Jag vände mig aldrig om för att se på henne, men utifrån den professionella tonen tänkte jag att hon kanske jobbar på en bank.

Det är egentligen inte mitt område, men om du berättar om ditt problem så jag ska se om jag kan hjälpa dig.

 Nämnde jag att hon lät mycket professionell? Som en försäkringstjänsteman, kanske?

Om jag förstår dig rätt så vill du veta om han har några känslor för dig?

Jag hinner knappt ta mig ur min förvåning innan hon fortsätter. Säger något om att hon fångar upp lite känslor från honom. En spåkärring! Tyvärr är jag redan på väg bort från henne. Jag hör inte resten av samtalet. Efteråt grämer det mig, jag borde ha hittat på en anledning att hänga mig kvar. Det som hänger sig kvar är min fascination över den improvisationskonst som en spåkärring måste besitta. Nej, jag tror inte att det är möjligt att få korrekta svar om sin framtid o.d. via telefonen á 19kr minuten. Kanske tröst, kanske hopp, men inte orakelsvar.

Men ändå. Att improvisera, att väga sina ord så att de skulle kunna stämma. Skapa en historia. Bli ett orakel. Låta trovärdig, professionell. Men så finns ju där brasklappen, "det är egentligen inte mitt område", ger det inte utrymme för att chansa lite till? Senare undrar jag också vad som var hennes område. Aktiemarknaden?

Om det här med noveller

De dyker upp både här och där; novelltävlingarna. visst händer det att jag letar, i mitt sinne, efter en novell när det utlovas en belöning. (Bekräftelse?) Oftast utan resultat. Har jag ingen fantasi? Borde det inte finnas en mängd historier som pockar på att bli skrivna?

Visst finns det väl det, men i novellform?

Någonstans läser jag att novellen är bra att börja med, alltså för den som vill komma igång med sitt skrivande. Detta på grund av novellens korta längd. (Kanske också om man behöver öva sig i att avsluta en historia?) Den korta längden får mig att tänka på barndomens uppsatsskrivning. På det där som skrevs på modersmålslektionerna, i svenskan. Korta berättelser som fyller några sidor i ett skrivhäfte. Det roligaste som man kunde göra i skolan. Bara fantisera och leka, skriva något... kort. Hur enkelt som helst. Alla kan väl skriva en novell?

Om novellen läser jag, i Nordisk familjebok, att den

...upptar en händelse, i hvilken en snabb och spännande utveckling af en situation, tilldragelse af egenartat beskaffenhet träder istället för romanens episka bredd.

Mm. Snabb och spännande. Kort och innehållsrikt. Svårt. Det finns inget rum för att utveckla. Karaktärerna ska vara precisa utan att vara klichéer. Någon annanstans läser jag att novellen bär ofta sin mening i undertexten, i de ord som inte står på pappret. Då undrar jag i mitt stilla sinne om novellen verkligen är något för nybörjaren. Borde man inte ha jäkligt bra koll på skrivandet om man ger sig på novellen?

Men så finns de där; novelltävlingarna. Lockelsen i att skriva, lockelsen i att skriva något kort (enkelt?). Och så den där lilla tanken, den om att kanske, kanske, finns där en liten chans att fröken läser upp just min berättelse för hela klassen... 

Om bokjakt runt landets loppisar

Det finns loppisar och det finns loppisar. Det som skiljer dessa åt är kvalitén i de föremål som prånglas ut där. En del loppisar är fylla av fynd, en del fulla av skräp. Jag har sett min beskärda del vad gäller de båda i min jakt efter ett speciellt föremål; en bok. Och inte vilken bok som helst, utan Oryx och Crake av den vidunderliga Margaret Atwood.

Oryx och Crake har fattats mig så länge. Jag lånade den från Bibblan när den utgavs, men nöjde mig länge med att bara låna den, och låna om. Och låna. Låna om. När jag insåg att jag måste ha den i min samling fanns den inte längre att köpa, inte hos bokhandlarna och inte på antikvariaten. Och där startade en loppisresa som resulterade i tröstpriser. Köp för dölja det uteblivna köpet. Besvikelsen. (Jag har dock noterat att Atwoods Rövarbruden, Kattöga, Oraklet och Den blinde mördaren ofta finns på loppisar - obegripligt, med tanke på hur bra de är! - och kan inte annat än att uppmana folket till att köpa & läsa!)

Jag vet inte. Kanske hade jag hunnit bli luttrad. Besviken så många gånger att jag inte längre väntade mig något. Redan när jag hade letat mig fram till bokhyllorna - på det där loppiset som innehöll mest skräp - fnyste jag föraktfullt. ("Ja, här kommer jag då rakt inte att hitta boken!") Men så hände det.

Det hände verkligen. Där stod boken; Atwoods Oryx och Crake. Efter åratal av letande så stod den där, lika otrolig som en rejäl vinst på en trisslott. Nu undrar jag om jag inte borde köpa en trisslott, nu när lyckan äntligen vänt?

Regn, bara regn

Redan på jobbet noterar jag att det börjar mulna. Redan då börjar jag hoppas. Inte för att det har varit en fin sommar - vädermässigt - men visst finns det fortfarande rum för riktigt härligt tristväder? Så där så att det känns ok att sitta inne istället för att befinna sig i solen med avsikt att ladda upp d-vitaminreserverna inför vintern. (Så förnuftig man tror sig behöva vara!)

Och visst börjar det regna. Visst blir det riktigt härligt tristväder. Nu får jag sitta inomhus. Skriva och läsa. Läsa och skriva.

Men det är väl så som det brukar vara. Efter att semestern har tagit slut får det gärna bli höst. För det är då allt börjar på nytt. För det är då som jag kan tända en brasa (måste bara se till skorstenen blir lagad!). Det är då som jag skriver som bäst. Brukar jag intala mig. Det är då som jag ägnar de härliga mörka höstkvällarna åt ord och ord. Åtminstone är det min bild av vad jag kommer att göra under den kommande hösten. Det brukar oftast inte bli så. Förutom den nu kommande hösten, den ska bli ett undantag. Tänker jag mig.

Semesterläsning?

The truant, truant, pen of E påbörjade flertalet utkast om semesterläsning.
The truant, truant, pen of E började läsa så många böcker.
The truant, truant, pen of E läste dock inte ut så många av dem.

Gapar efter mycket, mister hela stycket?

Högen med böcker från Bibblan var nog alldeles för hög - det blev för enkelt att byta bok om en påbörjad verkade lite trist.

Så vad finnas det att säga?

- Det visade sig att det inte alltid går illa för Kalle Anka. Ibland slutar historien med att han semestrar på en ö i Söderhavet.

Att spara på böcker

Det är lite märkligt; det där med att spara på böcker. Att ha tillgång till, men att inte läsa. För att de är så bra. För att de inte ska ta slut. De där böckerna som bäst kan jämföras med fina praliner á 20 kronor styck. Sådana som är så jäkla goda att man skulle vilja äta dem tills man mår illa. Bara moffa i sig precis så där som man kan moffa i sig praliner som inte är lika goda. Eller dyra.

Jag sparar på böcker, den senaste i raden som jag aktivt sparar på är Pappan och havet – ett loppisfynd för 5 kronor. Den ligger där på nattygsbordet. Jag har redan börjat läsa i den, men tvingat ifrån mig den. Ja, jag har avbrutit mig mitt i läsningen och lagt ifrån mig boken. För att jag ska kunna läsa senare. För att den inte ska ta slut.

Pappan och havet är inte den enda boken av Tove Jansson som jag aktivt sparar på. Jag har sparat på Janssons böcker ändå sedan jag upptäckte dem - i vuxen ålder. Och det är märkligt - för jag är ju en sådan som gärna läser en och samma bok flera gånger. Men Tove Jansson moffar man inte i sig. Inte heller de dyra pralinerna. Dem lägger man upp fint. Njuter av i små portioner. Fast varför då?

Böcker som jag inte läste när jag gick på lågstadiet

Det fastnade hos mig, det som den unga poeten sade i en intervju.

"Jag läste Hamlet när jag gick på lågstadiet."

Själv kan jag inte minnas att jag ens hade hört talas om Hamlet när jag gick på lågstadiet. Eller mellanstadiet.

Någon slags kunskap hade jag om verket när jag var mellan 16 och 18 år. Jag vet ungefär hur gammal jag var eftersom jag minns vilket bibliotek jag besökte när jag hittade boken i hyllan, dvs. den gången som jag tänkte att "Ja, varför inte..." Tänkte, tills jag drog fram boken och öppnade den ("Åh Jesus! Vad är det här?!").

Tillbaka till poeten. När jag läste hennes ord lade jag till mig ett von-oben-perspektiv. "Men kära nån, vad förstår man av Hamlet när man går på lågstadiet?"

Jag ursäktar mig nu med att jag vid samma tid läste jag en 7,5 hp kurs som hette Shakespeare och hans tid. Det har gått några år sedan dess. Jag har fått lite distans till min jag-har-pluggat-Hamlet-så-jag-förstår-perspektiv. Det finns så många olika sätt att läsa en historia, och det är väl knappast så att man läser Shakespeare för få fram en bild av hur England såg ut i slutet av 1500-talet. (Och visst avskyr jag själv att analysera det som jag läser?)

Jag tycker själv att Shakespeares stora förtjänst ligger i hans fantastiska språk. Och kanske är det så att om man läser Barden på lågstadiet så är det förutbestämt att man blir poet - och vinner priser - när man är vuxen?

Nåja. Någon poet blir jag aldrig. Jag läste inte Hamlet när jag gick på lågstadiet. Jag läste inte Sagan om ringen. Jag läste inte Utvandrarna. Jag läste inte Barn av sin stad. Däremot läste jag Kalevala - i bilderboksformat.

”… ja, jag erkänner, jag har läst …”

Jag fastnade där, vid orden ”… ja, jag erkänner, jag har läst …”. Därefter följde namnet på en bok, en författare. En storsäljare men knappast en kritikerfavorit.

Jag erkänner.

Som om man har gjort något dumt och att det är dags att göra avbön.

Därefter; en analys av det lästa. En analys som visar att man har förstått på vilket sätt författaren har felat. Kanske också något som ursäktar det faktum att man läste boken.

Jag var ung. Jag visste inte bättre.

När jag var ung läste jag mycket som jag inte läser idag, en klar favorit var Sagan om Isfolket. Jag älskade den serien när jag var i den yngre tonåren; när jag just lärt mig att läsa (läs: när jag börjat att läsa av fri vilja). Utan Stephen King skulle jag troligtvis aldrig ha blivit en läsare överhuvudtaget. Jag skäms inte (längre?) över det. Därtill har jag kvar Isfolket-serien – på vinden hos mina föräldrar – och den enda anledningen till att jag gjorde mig av med King-böckerna var för att det blev fuktskadade i min källare. De enda som klarade sig var Talismanen, Drakens ögon och Mardrömmar.

Ok. Vind och källare. Visst hamnade de där till slut. Kanske låter det alltför pretentiöst att skriva att jag utvecklades i min läsning. Men visst läser jag en annan typ av böcker numera. Gärna sådana som jag blir harmset imponerad av. ("Varför kan jag inte skriva så här bra?")

Men innebär det att jag ska tycka att det som jag älskade som ung var uselt? Bara för att jag nu ser de brister som jag inte brydde mig om då? De böcker som jag älskade som ung appellerade till min fantasi, de böcker som jag älskar nu appellerar till mitt intellekt. Det som förenar dem är den läslust som de appellerat/appellerar till.

Borde man inte, istället för att erkänna att man en gång läst något, ge ett erkännande till en bok, en historia, som man en gång läste och älskade?

Romaner om Titanic?

Så. Idag är 100 år sedan Titanic lämnade Southamptons hamn. Mig hade det undgått att det var över 160 svenskar med ombord, och att de - tillsammans med finlandssvenskarna - gjorde (åtminstone som det är troligt enligt vetenskapsradion) att det näst mest talade språket på skeppet var svenska.

Det borde kunna utgöra ett underlag för åtminstone en berättelse om skeppets undergång ur svensk synvinkel, eller är Titanic något som bäst lämpar sig som storfilm, eller faktabok?

Att läsa för att skriva

Visst går det att skriva utan att läsa. Det är bara att skriva det ena ordet efter det andra. Trycka in en punkt här, ett kommatecken där. Hur enkelt som helst - efter att man har lärt sig att konsten på lågstadiet.

Visst går det att skriva helt ok, klart godkänt, utan att vara en läsare. Men tänk så mycket bättre texten blir när skrivandet ackompanjeras av läsning. Och så mycket enklare det blir att skriva.

Jag tänker bortom läsandets förmåga att hjälpa skribenten i formuleringskonsten. Jag tänker på läsandet som en konstform som öppnar sinnet för detaljer. Via texten, fantasin, ut i verkligheten. Detaljer i vardagen blir till idéer. Idéerna formar en helhet. Ord sätts ner, det ena efter det andra. Men så mycket enklare. Och märkligt nog; ju mer koll en skribent har på detaljer, desto mindre behov finns det för transportsträckor.

Tidskapslar

Okej. Den här gången satt jag en trappa ner. Önskade att musiken inte spelades på riktigt så hög volym.

Skämdes jag?

Det var finlandsfärjemusik. Finsk humppa, och gamla godingar. Örhängen?
Jag tänkte bara på heltäckningsmattor. På kromade möbler. På folk som gick omkring och funderade på vad de skulle passa på att köpa nu när de kunde köpa alkoholhaltiga drycker skattefritt. En liter starksprit eller två liter likörer? Likör är ju godare, men vad säger släkten i Finland om man kommer med två flaskor av något sötsliskigt istället för det där starkare som man inte behöver skämmas för att bjuda på efter bastun? Kommer de att tro att man har blivit … svensk?
Sedan undrade jag varför musiken som spelades var lika fastnaglad vid 80-talet som mina finlandsfärjeminnen. Men så förstod jag. I likhet med mig var de ansvariga för musiken instängda i en tidskapsel. Finland och 80-tal. Industrisemestrar. En tid då det var möjligt att ta finlandsfärjan, inte bara från Stockholm och Kapellskär, utan också från Gävle, Sundsvall och Umeå.

Någon gång i slutet av 80-talet, början på 90-talet, slutade jag att – regelbundet – tillbringa mina somrar i Finland. Det berodde på att mina föräldrar inte längre åkte dit lika ofta, men också att jag själv blev äldre. Hade annat att göra på somrarna. Ung-vuxen-saker. Den sista gången som jag tillbringade en längre tid i Finland – en månad! – passade jag på att fylla 18 år. Jag hade åkt dit med en vän, men våra vägar skildes efter ett tag och jag fick gott om tid att ligga i mormors kökssoffa och fundera över livet. Men det är en annan historia.

När jag nu satt där, en trappa ner, slog det mig att många av de andra i Sverige boende finländare, sverigesfinnar/ruotsinsuomalaiset, kanske gjorde samma sak. Slutade att regelbundet besöka Finland under 80-talet. Lade på locket. Kapslade in landet och dess kulturliv i det igenkännbara hos Katri-Helena, Dingo eller varför inte Kari Tapio? Så fast att inte ens Lordi kunde rubba det.

Men skämdes jag?

Nej. Eller jo. Kanske lite till en början, men sedan tog fascinationen över. Vi är mänskliga tidskapslar; fall för antropologer.

Bokcirkelgodis

Gatorna låg fria och jag kunde cykla utan att se mig för. Och jag cyklade. Fort. Inom mig bar jag känslan av en lyckad kväll; en bokcirkelkväll.

Jag hade bråttom, jag hade fått feeling. För läsning.

Det tog bara tre tillfällen i bokcirkeln för att den sega känslan som hörde ihop med läsning kom att ersättas med läslust. Segheten som kom av att jag tillbringat de senaste åren med att studera. Läsa och analysera, läsa och analysera. Tvångsläsning av akademiska texten av den typen som kan få den bästa att somna.

Studierna hade gjort mig kräsen när det gällde skönlitteratur. Om jag ska anstränga mig för att läsa något för skojs skull så får det banne mig vara bra! Kräsenheten som gjorde det svårt att avsluta de böcker som kanske inte var de bästa. Tills jag gick med i bokcirkel. För är man med i en bokcirkel hör det till god ton att läsa ut de böcker som kommer att diskuteras, också de som inte faller en på läppen. Men det var då jag (åter-)upptäckte att en bok mycket väl kan vara värd att läsa även om den inte i förstone tycks vara något att hurra för. Om inte annat än så för den helhet som en avslutad läsning ger.

Det slår mig att läsning i bokcirklar kan jämföras med smågodis. När man står på ICA och ska välja är det lätt, för valet faller på de säkra korten; det som erfarenheten säger är gott. Att vara med i en bokcirkel är som att äta från en annan persons påse. Det som bjuds är sådana där gröna, röda och gula. Sura såklart. Men artigheten tackar och tar emot – fast man föredrar ju lakrits – men så upptäcker man att det nya är uppfriskande. Det öppnar liksom för att önskan att testa annat. Vill testa annat; nu!

Så. Jag hade bråttom hem. Till nästa bok, nästa historia. Det spelar ingen roll om den är god eller ond, bra eller dålig. För nu är den här; läslusten.

Spöksmakminnen

Jag satt på en pall, lite vid sidan av, och såg på teaterföreställningen Grodan som gifte sig med tsarens son. Till sagan, som spelades för 6-åringar, hör att grodan ska baka bröd - och som sig bör i sagor där ödmjukhet ställs mot högmod blev det förstås det godaste brödet i världen. 

Och så händer det. Jag vet hur det där brödet smakar, lite som vetebröd utan att vara vetebröd. Lite som bakverk av karlsbaderdeg, kanske som brioche? Det är också då som jag känner igen sagan. Jag kommer särskilt ihåg en bild ur en sagobilderbok där en mus åker i en vagn smyckad med blommor. Ja, det är förstås sagan i en annan tappning; för här är det inte en groda utan en liten mus som är den förtrollade prinsessan.

Men brödet, ja brödet! Mina smakminnen är säkra på sin sak. Jag vet precis hur brödet smakade. Till saken hör att jag led av sagomani som barn. Sagor lästes om och om och om igen. Så pass många gånger att de kom att bli levande i flera av mina sinnen. Som smaksinnet, och därefter i smakminnet. Men jag kan inte minnas om jag någonsin åt det där fantastiska brödet; mitt minne kan inte koppla smaken till något annat än till sagan. Så kanske är det bara ett spöksmakminne? Något föreställt som inte existerar i den fysiska världen.

Alla hjärtans dag & The Truant pen

När jag startade bloggen var min föresats att skriva betydligt mer än vad jag hittills gjort. Minst tre inlägg i veckan. Var tanken. Just nu känns det som att jag får vara glad om jag skriver tre inlägg i månaden – men å andra sidan; kan jag förvänta mig något mer av mig själv när jag döper min blogg till The Truant Pen of E.

Min lata, eller skolkande, penna. Fast mest gillar jag Stanfords förklaring till ordet truant, dvs.

Neglectful of one´s duties.

Ja, det är min penna det. Den som försummar sina plikter. Skriver inte när den borde, skyller på annat; påstår att det finns andra plikter som måste gå före.

Men vad har nu detta med alla hjärtans dag att göra? Inte mer än att jag först stötte på begreppet i en sonett som handlar om kärlek och vådan av att hitta de rätta orden, i den första sonetten ur Sir Philip Sidneys Astrophil and Stella:

Loving in truth, and fain in verse my love to show,
That the dear she might take some pleasure of my pain,
Pleasure might cause her read, reading might make her know,
Knowledge might pity win, and pity grace obtain,

I sought fit words to paint the blackest face of woe:
Studying inventions fine, her wits to entertain,
Oft turning others' leaves, to see if thence would flow
Some fresh and fruitful showers upon my sunburned brain.

But words came halting forth, wanting Invention's stay;
Invention, Nature's child, fled stepdame Study's blows;
And others' feet still seemed but strangers in my way.
Thus, great with child to speak, and helpless in my throes,
Biting my truant pen, beating myself for spite:
"Fool," said my Muse to me, "look in thy heart, and write."

Även om sonetten handlar om Astrophils möda att hitta de ord med vilka han kan imponera på Stella så njuter jag av de ord som beskriver svårigheten med att skriva. De storartade planerna med skrivandet, svårigheten att hitta de rätta orden. Frustrationen. Och det enda tillvägagångssättet för att få orden att fungera, det som också står under bloggtiteln som en påminnelse:

"Fool," said my Muse to me, "look in thy heart, and write."

*

För övrigt går det att lyssna på hela Astrophil and Stella på Librivox

Läsares tillrättalägganden

Man stöter på det ibland. På fel som har slinkit in sig i böcker. Men vem skriver felfritt när det handlar om tiotusentals ord, när man gör sig mödan knappa ner miljoner tecken? Ofta läser jag felaktigheterna utan att knappt höja på ögonbrynen, kan hända att jag inte alltid lägger märke till dem.

Eftersom jag är en stor nyttjare av bibliotek händer det att jag får tag på en bok som någon annan läst före mig. Någon som inte har låtit ett fel vara, utan korrigerat det. Som i bilden ovan. Stycket är hämtat ur en bok av Stephen King. Jag tror att boken hette Signal, men är inte längre säker på namnet. Jag minns bara att den inte höll särskilt hög kvalité.

Men jag måste ge den föregående läsaren rätt, för visst är det så att när man gräver en grop i marken, lägger ner en människa i den och skottar igen hålet (graven) så blir det faktiskt "jord över". Precis om den uppmärksamma läsaren påpekat?

Lost in translation; Pärlmånad

Ispärlor fotade med usel mobilkamera

Igår gick vi in i Pärlmånaden. Åtminstone gjorde vi det; vi som läser och förstår finska. Vi som vet att årets andra månad heter ”helmikuu”, och vi som känner till att "helmi" betyder pärla och att "kuu" betyder måne (månad).

Någonstans läser jag att månaden fått sitt namn på grund av vädret som utmärker den; på grund av den kollision mellan kyla och värme som får såväl istappar som ispärlor att bildas.

I ordboken står det att helmikuu betyder februari. Må så vara. Själv ser jag fram emot att tillbringa dessa - för året - 29 dagar i Pärlmånaden.

Franciskus av Sales

Idag firas författarnas och journalisternas skyddshelgon Franciskus av Sales.

Franciskus helgonbiografi börjar med orden;

”Born in France in 1567, Francis was a patient man.”

Men han hade inte endast ett stort tålamod. Han ansågs också som en smula galen när han beslutade sig för att företa en expedition till ett närgränsade territorium i Schweiz, med avsikt att återföra 60000 kalvinister till den romersk katolska tron. I det oroliga Europa var tanken så tokig att expeditionen kom att bestå av Franciskus själv, och hans kusin.  

Under tre års tid kämpade Franciskus i bitter motvind, och i en skur av stenar – med hälsning från kalvinisterna. Vart han än vände sig för att sprida sina tankar om den rätta tron möttes han av hån och av dörrar som slogs igen. Men… Franciskus var en tålmodig man. När kusinen gav upp efter tre år, fortsatte Franciskus oförtrutet vidare. Men han ändrade sin taktik. Han skrev nu ner sina predikningar, kopierade dem för hand och stack in dem under folks dörrar. Allt för att nå fram. När Franciskus sedermera återvände till Frankrike hade han räddat 40000 själar till den romerska katolska trosinriktningen.

Även om kanoniseringen av Franciskus skedde redan på 1600-talet utsågs han till skyddshelgon för författare och journalister först 1923. Skälet till att just han ansågs som lämplig för att vaka över yrkesgrupperna berodde på hans gärningar i det kalvinistiska territoriet och det faktum att han började använda sig av flygblad och skrifter i sin mission.

Och nog lämpar sig Franciskus att vaka över författare, såväl som författaraspiranter? För inte finns det väl någon som är bättre lämpad att för att vaka över alla heliga, tålmodiga, dårar som kämpar i bitter motvind för att få sina alster såväl skrivna som lästa (antagna)?

Paraskavedekatriafobi

Jag hade inte tänkt kommentera det faktum att det är fredagen den 13.e idag. Men jag ändrar mig eftersom jag just lärt mig ett nytt ord; paraskavedekatriafobi - dvs. fobi för fredagen den 13.e.

När jag var barn såg jag fram emot dessa fredagar, jag väntade med spänning på den otur som skulle drabba mig. Då skulle jag kunna bekräfta att dagen hade en inneboende mystik. Men inget hände. Och vid det här laget har jag genomlevt så många fredagar den 13.e att jag insett att den enda mystik de bär med sig är att de tenderar att vara så övernaturligt tråkiga och händelselösa.

... men å andra sidan; det är kanske just det som oturen består i, dvs. att allt går på i sin gamla lunk..? I så fall är fredagen den trettonde i högsta grad en dag att ha fobi för.

Men först ska man ju hitta boken...

Men det är ju sant, förstås. Innan jag ens kommer till att läsa en inledning eller att bläddra i en bok så måste något ha lockat mig till boken. För det är ju ganska sällan som jag i blindo sträcker mig efter första bästa bok för att läsa inledningen.

Det finns något som lockar mig till boken, något som jag (här) förenklar till kännedom och yta.

Med kännedom menar jag den kännedom som en läsare äger om en bok på förhand, det som kan bestå av exempelvis rekommendationer eller recensioner, kännedom om att boken är en klassiker eller kunskap om ett författarskap. Listan kan göras längre än det här men jag tror att dessa exempel får räcka. Ytan, däremot, är det där som får blicken att haja till. En lockande framsida, en titel eller ett annorlunda format; vad som helst som väcker ett behov av att lyfta – en för en själv okänd – bok för att studera den närmare.

Något som skiljer typer av val åt är, tror jag, det faktum att vi måste befinna oss i omedelbar närhet av ”yta-boken” för att den ska utöva sin lockelse på oss. (Och visst kan vi räkna besök hos exempelvis nätbokhandlare och bloggar som omedelbar närhet?)

Jag dristar mig inte till att påstå att en läsare gör sitt val antingen på det ena eller det andra sättet. Däremot tror jag att många i högre grad ”erkänner” att de väljer utifrån kännedom. Varför välja efter yta när det är innehållet man vill åt?

Jag erkänner villigt att jag kan lockas av böcker utifrån deras yta – åtminstone när det gäller böcker för mitt privata bruk. Jag kan plocka upp en bok utifrån en tilltalande framsida. Jag kan vända mig om efter en bok på grund av dess utseende. Jag kan intressera mig för en bok bara för att den är liten i formatet. Boken kan ju visa sig vara en pärla som jag har missat.

Ytterligare några tankar om inledningar

Det föregående inlägget avslutades med ett påstående om att jag aldrig låter det första intrycket (i det här fallet de första raderna) vara avgörande vid valet av läsning.
Det är sant. Men det finns också en annan sanning. För även om jag aldrig låter inledningen avgöra om jag ska göra mig mödan att läsa en bok så händer det ofta att jag lägger ifrån mig en bok om inledningen inte tilltalar mig. Jag bryr mig inte om att ens bläddra vidare för att se om det blir bättre. Jag gör det för att jag tänker mig att alla som skriver vet hur viktigt det första intrycket är. Jag tänker mig att alla som skriver kommer därför att se till att lägga extra krut på inledningen.

Om början består av klichéer tänker jag mig att boken består av klichéer.
Om början består av en beskrivning av vädret så tänker jag att jag har läst boken förut.
Om en början består av en insikt är bäst att också jag tänker; ”Ha! Smart!”

Men hur ska en bra inledning, en bra början, vara? Instinktivt tänker jag att det ska vara trogen boken; den ska fånga essensen i berättelsen. Det är ingen idé att försöka få skriva en klurig eller "konstfull" början inte resten av berättelsen är klurig eller "konstfull". Bäst tycker jag om ”in medias res”-inledningar. Att läsaren utan dröjsmål kastas in i händelserna; att denna får ta del av en viktig händelse. Sämst tycker jag nog om ”det här hände och det ledde till att det där hände och så hände det där som fick berättelsen att ta sin början”-inledningar.  De sistnämnda tenderar att vara så långrandiga.

För att inte göra mig själv för långrandig avslutar jag med att ge exempel på en riktigt bra inledning, den bästa som jag någonsin har läst:

Sth, I know that woman. She used to live with a flock of bird on Lenox Avenue.  I know her husband too. He fell for an eighteen-year-old girl with one of those deepdown, spooky loves that made him so sad and happy he shot her just to keep the feeling going. When the women, her name is Violet, went to the funeral to see the girl and cut her dead face they threw her to the floor and out of the church. She ran, then, trough all that snow, and when she got back to the apartment she took the birds from their cages and set them out the window to freeze or fly, including the parrot that said “I love you.”

ur Toni Morrisons Jazz

ps. egentligen är jag mer förtjust i inledningen i dess svenska översättning - eftersom det var på svenska som jag först läste den - men saknar tillgång till den just nu...

Överdriften gällande de första ordens betydelse

Där ser man. Ett enda inlägg har jag hunnit med och bloggen är redan full av överdrifter, dvs. överdriften om de första ordens betydelse.

Jag vidhåller att de första orden är viktiga, men de är knappast avgörande. För hur många gånger har man (jag) inte börjat läsa något som verkar lovande bara för att strax sluta – dvs. efter upptäckten att början är den topp från vilken allt dalar?

Det var länge sedan jag insåg att det inte går att förlita sig till början vid valet av läsning. Efter att ha läst de första få raderna går jag vidare. Slår upp en sida här, en sida där. Jag frågar mig om det håller. Jag kollar språket. Jag kollar personerna. Jag kollar dialogerna.

Aldrig, aldrig låter jag de första orden vara avgörande.

En slags början

---

- eller är detta i själva verket slutet?

Det här är de första orden, de som är så viktiga. De som ska locka till vidare läsning.

Eller skulle så kunna vara om det här var en bok eller en novell; i en tryckt text skulle det här ge ett första intryck.

    ”Ska jag läsa vidare, verkar det här bra?” 

Det här är en början. Idag är det här mitt enda inlägg, därför också det första intrycket. Redan imorgon kan det vara förändrat. När de första läsarna börjar dyka upp kommer det att finnas fler inlägg än det här, vilket för med sig – givetvis beroende på hur de läser bloggar – att det här också kan vara slutet.

Så. Det är här allt slutar, här det också börjar. Allt däremellan styrs av insikten om att själva mediet, bloggen, och dess format ger mig möjlighet att börja om med varje inlägg - eftersom varje inlägg kan vara det första intrycket för någon.